Run bitch, run!

Termometern börjar så sakteliga krypa över 20 gradersstrecket här i Sydney och jag tänkte att jag skulle visa er vår otroliga joggingrunda längs med kusten. Så att ni kan bli jätteavundsjuka när ni tänker på oss skuttandes fram i små tighta trikåer i trettiogradig värme i oktober. Håll till godo.

0 m: Det första man ser när man går ut från vår port är ju som bekant Bondi Beach. Så innan man ens knutit skorna har man redan havsbris i håret och ett leende på läpparna.

50 m: Bondis utomhuspool.

400 m: Jättestor sten. Det droppar typ vatten från dem dygnet runt, känns exotiskt.

500 m: Allmänt nice kuststräcka.

1000 m: Börjar så sakteliga närma sig nästa strand. I den här viken brukar det alltid ligga en hel hög med surfare. De guppar runt på vågorna och minglar lite. Det ser nice ut. Efter helgens surfcamp kanske jag kan joina dem.

1200 m: Ett utomhusgym. Vilket verkar vara vanligt här i Australien. På vår orientationweek uppmuntrades vi till att träna tre gånger i veckan för att behålla balansen i livet. Regeringen gör allt för att hjälpa oss på vägen genom att placera ut utomhusstationer lite här och var. Gör några bodycurls mest för att dämpa ångesten. Ser ut som en döende säl efterråt, men fortsätter tappert vidare. I oktober kanske jag kan gå handgång också...

1500 m: Ja, alltså om man får håll kan man ju alltid bara låtsas titta på utsikten. Det är här ni ska dö lite för att ni mest springer runt bland trafikleder och hundrastplatser. Kolla på det här liksom.

ca 2000 m: Nästa strand. Tamara Beach som tydligen har varit ett litet nöjesfält en gång i tiden där berg och dal banan gick ut över vattnet.

ca 2200 m: En bättre kafferast.

ca 2500 m: Nästa strand, Bronte. Jag har bestämt mig för att varna mamma för att låta min strand och badtokige bror David att någonsin åka till Australien. Jag tror aldrig att han hade kommit hem igen. Det är ju lugnt med mig, jag gillar knäckebröd med bregott för mycket liksom.

ca 2800 m: Jaha, här har de sprängt fram en väg genom ett berg. Jävligt sugande backe. Hela rundan består i princip bara av backar och trappor, så vid det här laget börjar det dra i benen.

ca 3000 m: Så svänger man runt hörnet och där är en gigantisk kyrkogård precis vid vattnet. Helt absurt. Där finns också en efterlängtad vattenstation så efter några klunkar så vänder man om och springer hela sträckan hem igen.

You go to Uni as well?

Vi har ju börjat skolan också. Vår första föreläsning var i måndags, accounting. Det var jag, AC och Cattis. Sen var där uppskattningsvis 100 kineser. Vår potentiella australiensiska kompis gick efter en kvart. Det var lite av en kulturkrock. Vi ska uppenbarligen läsa koncernredovisning igen. Med Australian Accounting Standards Book som främsta guide i minoritetsintressedjungeln. Det känns sådär lagom kul.

Vår marknadsföringskurs kändes dock mycket roligare och innehöll fler potentiella australiensiska vänner. Så inför den känner vi viss förväntan. Annars så är skolan hundra gånger större och hundra gånger fräschare än Handels. Det är faktiskt en riktigt trevlig omväxling.

Jag börjar bli lite stel i käken och trött i handen av allt minglande. Vi har varit här i över två veckor nu och det är som om bitarna slutligen börjar falla på plats. Jag börjar inse att jag ska vara här i 22 veckor till liksom. Jag behöver lite ensamtid och en hemmakväll.

149

Idag är förövrigt en sådan dag där jag känner för att gå och dra ett täcke över huvudet och sova hela dagen. Jag tror det kan bero på att idag är Richards födelsedag och att det känns extra tråkigt att bara kunna ringa över en halvraspig telefonlinje istället för att få stiga upp, grädda pannkakor och säga entusiastiska gratulationer medan den andra gnuggar sömnen ur ögonen och försöker rätta till håret.

Just det där med morgonhår saknar jag faktiskt jättemycket. De där tio minuterna innan man springer upp för att duscha, raka, spraya, sminka, fixa och trixa. När man bara är som man är med sömniga ögon och kuriösa frisyrer. Det är jättesvårt att återskapa de där stunderna över en transatlantisk telefonlinje och med nio timmars tidsskillnad.

Idag är det även exakt på dagen tre veckor sen vi senast såg varandra. Det har alltså bara gått 21 sketna dagar av vad som har känts som ett halvt liv. Vi har 149 dagar kvar innan vi kan ligga bredvid varandra och gnugga sömnen ur ögonen. Just idag känns det som väldigt, väldigt, väldigt länge.

Nu är det ju helt jävla omöjligt att dra ett täcke över huvudet för nu har grannen ovanför oss också börjat slagborra i sin lägenhet.

En ny jättekonstig sak är att Burger King heter Burger King i hela världen förutom i Australien där de heter Hungry Jacks. Varför? Ingen vet.

En ny lite småjobbig sak är att vår toalett har bestämt sig för att sluta spola. Tidigare kunde den spola i tio minuter nonstop och nu vägrar den spola alls. Jag vet inte vad som var värst. Man kan åtminstone inte kissa utan ångest.

Våra grannar renoverar. Med en jävla slagborr. Sådär poppis kan man väl säga.

Get Australia Online. (Och när vi ändå är igång kan vi fixa dem lite element också)

Det finns några saker som jag har tänkt mycket över här på andra sidan jordklotet.

1. Vänstertrafiken. Jag har aldrig varit så länge i London att jag noterat vänstertrafiken särskilt mycket mer än alla de skrivna uppmaningarna på gata att titta åt vänster eller höger. Men nu har jag märkt att de har vänstertrafik på allt. Folk står på vänster sida i rulltrapporna och rulltrapporna själva går liksom i vänstertrafik (så där jag tror att en ska gå ner, möts jag av en trappa som går uppåt). Det är till och med vänstertrafik i löpspåret, något som ledde till en hel del ”sorry” när jag var ute och joggade kustlinjen mellan Bondi och Bronte igår (så, nu fick jag det sagt…)

2. Internet och mobilnätet. Att ringa en annan aussiemobil kostar ca 80cent per minut = 5 spänn. Att skicka sms kostar 2kr. Det är svindyrt. Ska man ringa mycket internationellt blir man hänvisad till att köpa ett telefonkort till alla de tusen telefonautomater som finns runtomkring i stan. Liksom jag kommer ihåg när vi hade programmet ”På Rymmen” i Sverige och Tobbe Trollkarl gömde sig i telefonkiosker varje fredag. Men när det lades ner så verkade det som betaltelefonerna försvann i samma veva. Men inte i Australien. Och om man då tänker att man ska substitutera mobilsamtal med internet så kommer man snart upptäcka att det är en väldigt dålig idé. För i Australien existerar typ inte wifi. Framförallt måste man betala för det. På Campus får vi använda 6mb om dagen (vilket typ max är två youtubeklipp). Vill man ha mer får man hiva fram plånboken. Spotify är ju bara att lägga ner direkt och det där med videosamtal med Richard var och varannan dag kommer bli svårt. Jag funderar på att utbilda australienarna i deras egen tekniska efterblivenhet genom min movement Get Australia Online.

3. Det här med central heating. Jag vet att det blir svinvarmt i december. Men det kan ju inte direkt komma som en överraskning för dem att det också blir svinkallt på kvällarna under vintermånaderna? Varför envisas de då att bygga hus utan någon som helst värmekälla eller isolering? Varför? Och vill man få lite värme så hänvisas vi till att fylla varmvattenflaskor innan vi ska gå och lägga oss. Så 2010. Or not.

4. Böterna. Har man fötterna på sätet på bussen åker man på en 1500$ bot. Det är alltså 10.000 kronor för ett par fötter. Som vår nyvunna holländska vän Stephanie sa: ”They have fines for everything over here!”

De senaste två dagarna har vi haft orientation week på campus, tillsammans med andra internationella studenter från världens alla hörn. Orientation här är tydligen inte synonymt med äggulor och sprutöl. Nej, istället har vi fått givande introduktioner i exempelvis Sydneys busstrafik och universitetets säkerhetssystem. Vi har också fått lära oss om något som kallas "U-kurvan". Den innebär att man liknar vår vistelse i ett U. Vi var på topp när vi åkte och nu är vi onekligen på väg ner. Sen när vi har nått rock bottom kommer livet vända och ungefär lagom till att vi åker hem kommer vi vara lika glada som innan vi åkte. Jag tyckte inte den prognosen var särskilt optimistisk.

Vi kom in på redovisningskurserna och fått scheman som innebär lediga fredagar och många sov-och-surf morgnar. Nästa helg åker vi på surfcamp. Can’t wait att få hoppa i den där smickrande våtdräkten….mums..!

Ni kanske undrar när ni kommer få se bilder från vår 100% IKEA lägenhet. Undra på ni. Det kommer så snabbt vi har ett internet som liknar något bättre än det från tidigt 90-tal. Alternativt när jag har tillräckligt stort tålamod för att spendera två timmar på McDonalds för att få dem överförda till bloggen.

Livstecken från andra sidan jorden

Trött Cattis efter ca 20h på ett flygplan

Det jävla skitinternetet pallar inte trycket så ja. Den här bilden blev bara halvt överförd men ni kanske fattar poängen. Den här är tagen utanför vårt hus. Varje dag kommer vi se det här. Och det är bra mycket bättre än på en halvt överförd bild som var ganska dålig in the first place.

Sydney skyline. Man ska tydligen kunna klättra över bron. Låter som lite av ett måste.

Utanför operahuset.

Just nu sitter jag på ett McDonalds som har slut på glass. Det hoppar runt duvor och det åker runt en kille på skateboard med whisky i ena handen och cola i den andra. Det är sådär fräscht. Men. Här finns internet. Och det verkar annars vara något som aussieborna prioriterar ner.

Allt är lite upp och ner här borta. Som det faktum att det är mitt i den australienska vintern. Och det är en högst klurig årstid. För på dagen går man ut ur huset och undrar hur fan någon har mage att kalla arton grader och sol för vinter. Man svettas lite. Tar av sig jackan i solen. Sen går solen ner. Då blir det lite kallare och man går och huttrar på vägen hem. När man väl har kommit hem – då är det iskallt. Så vi sover med varmvattensflaskor, går runt i skidstrumpor och högst upp på inköpslistan står en ny, varm, tjocktröja.

Australienarna själva verkar också tycka att det är en knäpp årstid för de kan inte riktigt enas om hur de ska ta sig an de kalla månaderna. Vissa kör dunjacka och päls medans andra kör shorts och t-shirt. I Bondi har man byggt en isrink. Det tycker jag är att ta det ett steg för långt, det ligger fan folk i bikini hundra meter bort.

I övrigt har vi flyttat in i vår lägenhet. Där känner man sig nästan i sverige då varenda pryl här inifrån kommer från IKEA. Fast sen tittar man ut genom fönstret och ser att det sitter en vit papegoja i det gigantiska avokadoträdet på bakgården och då är man genast lite utanför sin comfort zone. Tittar man lite längre bort ser man att granntomten odlar bananer.

Det verkar finnas många roliga djur här i Australien. Det hänger drösar med fladdermöss i träden och inte sådana där små ofarliga svenska fladdermöss. Nej, de här kan storleksmässigt förväxlas med en fiskmås och har säkert huggtänder. Jag tycker djur är okej så länge de inte kommer inomhus. Hittills har vi sett några skalbaggar som vi brutalt har dödat med diverse redskap. Värst av allt verkar de beryktade ”bed bugs”en vara som vår paranoida hyresvärd med oklara utväxter i ansiktet pratade om i en kvart. På grund av rädsla för bed bugs var vi sedan tvungna att stoppa ner våra resväskor i gigantiska sopsäckar. Så nu ser det ut som det ligger två styckade lik ovanpå min och Cattis garderob.

Annars är vår lägenhet ganska nice, även om vi för tillfället fattas en fjärde kompanjon. Vår hyresvärd försökte para ihop oss med en en meter lång vitnames som hette Treng (?) och hade en ryggsäck som var lika stor som hon själv. Men vi sa nej.

Eftersom vi hittade vår lägenhet på en (notera en!) dags effektivt letande har vi haft tid med lite sightseeing. Mest har vi hängt nere i Circular Quay bredvid operahuset och Harbour Bridge. Vi har promenerat lite i The Royal Botanic Gardens och åkt ut till Taronga Zoo. Sydney är en väldigt trevlig stad som är lätt att förstå, alla gatorna går typ upp till 500 så är man bara på rätt gata så är det ju bara att gå. Överallt ser man hurtbullar som är ute och springer vilket har gjort att jag också premiärjoggat Bondi Beach fram och tillbaka några gånger, kryssandes fram mellan ungar på sparkcykel och par som äter glass. Överlag tror jag vi kommer trivas här.

Imorgon ska vi försöka skaffa ett internet så då borde det bli lite mer action här på bloggen.

Har bor vi

Jag vet inte om ni ser sa bra. Sa jag kan beskriva det lite mer utforligt nar vi flyttar in imorgon. Men varja gang vi gar ut genom dorren kommer vi alltsa att motas av varldens basta strand. Sug pa den karamellen. Och folk surfar fortfarande trots att det ar den kallaste manaden pa aret (vilket innebar 18 grader...). Det enda problemet ar att vi saknar tvattmaskin (men mamma, det finns en tvattomat i narheten och vi ska ju anda bara ha bikini - oroa dig inte, jag har koll pa laget!) och en fjarde rummis. Sa om nagon vet en skoning i Sydney som saknar boende sa kan ni ju hora av er. Snabbt.

Annars har vi sett operahuset och en flygande hund. Det ar ungefar vad vi har hunnit med hittills.

Cheers!

Hasta luego!

Igår när jag kom tillbaka till Stockholm var allt jag kunde tänka på Sushi. Så jag gick till mitt standardställe. Semesterstängt. Så då gick jag till reserven. Semesterstängt. Så då gick jag till ett ställe ja aldrig provat men vet var det ligger. Semesterstängt. Då gick jag till ica. Och fick surmulet äta en skruttig sallad. Så idag bet jag i det sura äpplet och gick hela vägen till Odenplan för att inhandla min sista middag i Tre Liljor på ett tag.

När jag först flyttade upp till Stockholm tyckte jag det var ganska jobbigt att vara ständigt ensam (också känt som tiden utan socialt liv). Men under det där halvåret innan handels så lärde jag mig umgås med mig själv. Och lika mycket som jag nu uppskattar att vara i Malmö och alltid ha någon att prata med eller se slutet på en dålig film tillsammans med så uppskattar jag nu ensamheten i Stockholm. Jag gillar att hänga med mig själv. Inte sådär flera dagar i rad men en strödag här och då i tystnad tycker jag är ganska nice.

Idag har jag och ensamheten haft en liten avslutningsdag. För nu dröjer det nog ett tag tills vi ses igen. Så idag har det varit jag och lägenheten och min gigantiska resväska. Vi har varit vänner hela dagen. Jag har insett att man ändå får med ganska mycket på 20 kg och när jag var klar med det nödvändigaste visade badrumsvågen bara på 14,6kg. Och jag kunde glatt raida min garderob lite till.

Nu sitter jag här och kollar på fotbollen och försöker inse att jag faktiskt åker imorgon. 04.45 lämnar jag hemmet påpälsad med diverse ytterkläder som inte fick plats i packningen. Redo för 30 timmar i en flygplansstol. Eller så redo man kan bli.

Så nu återstår inte så mycket mer att säga än;

HERRÅÅÅÅ! Ha det bra och sådär. Tänk på oss, speciellt när det börjar krypa ner mot nollgradigt där i oktober någongång. Hör av er om ni ska till Sydney. Vi har säkert en soffa/golv vi kan hyra ut till ockerpris (fattiga studenter..)

(hehehe. Spanien gjorde precis mål. Vad säger du nu, Riboe?!)

Jag är lite bitter på min kamera. Egentligen är det en pålitlig kamrat som klarat flera hårda kvällar och överlevt fontänbad och åtskilliga hårda landningar. Men nu har jag typ tröttnat på den. Så det är nog anledningen till varför min visit i London endast förevigades i form av roddturen i Hyde Park. Här är den i alla fall

Richard hade full kontroll.

Vilket däremot inte kunde sägas om mig. Jag var dock fullt koncentrerad.

Jag hade bara problem med att fokusera på båda årorna simultant...

Och när jag väl fick till det så var jag alldeles för klen för att vi skulle komma någonstans. Och Richard fällde spydiga kommentarer såsom: "När du tog över var vi 20 meter från huset. Nu har du lyckats paddla bakåt så vi är 30 meter från huset"

Dagens bästa bild.

Med betydligt mer kuriösa frisyrer.

Och...

Richard förnekar bestämt att han lyssnar på AC/DC.

Dan före dan

Imorgon åker vi. 07.10 lyfter vårt första plan och om allt går som beräknat så ska vi ca 28 timmar senare landa i Sydney. Innan dess så är det ju lite saker som ska göras. Som typ att packa för ett halvår och klistra upp arga lappar där det står "inga lokaltidningar" på brevlådan. Och tvätta.

MAJOR TO DO

Alltså allt det här tramset med att det är olagligt att ladda ner musik och uppkomsten av spotify har ju gjort mitt i-tunes bibliotek en gnutta förlegat. Och i något försök att bli vältränad i typ mars kom jag på den geniala iden att bara ha springlåtar på ipoden. Så är man alltid peppad liksom. Och då jag tröttnat på mina egna så bad jag Richard fylla den. Och fick tillbaka den proppfull med AC/DC. Det har inte blivit många löprundor sen dess. Och nu vägrar jag lyssna på en endaste lite AC/DC-låt till.

Det var nog det där när jag frågade pappa om jag kunde få med mig en rulle silvertejp upp till Stockholm som startade det hela. "Varför då för?" frågade mamma och jag förklarade lugnt att jag tänkte att det kanske var bäst att tejpa på lite extra på min resväska där ett handtag håller på att lossna. Nu när den ändå ska klara sig igenom tre flygplan och 30 timmar liksom. Mamma såg framför sig hur hon skulle skicka ut sin dotter i stora vida världen med en silvertejpad zigenarväska. Och det var inte en syn hon tyckte om.

Så idag köpte hon mig en ny. Med namnbricka och spännrem. Dessutom fick jag ett handbagage för där höll min originalplan inte heller måttet, ansåg hon. Sen gav hon mig en sådan där nackkudde man ska ha när man sover på flygplan. En rosa. Och fluffig. För tydligen håller inte de som flygbolaget tillhandahåller en tillräckligt hög standard. Det är skönt att man har föräldrar ibland, som griper in och reder upp saker och ting. Så att man slipper åka ut i världen med silvertejp och nackspärr liksom.

Till alla tvivlare

Knappt hade jag satt mig ner i soffan efter att ha kommit hem till Malmö för två veckor sen innan jag hittade ett härligt sammanfattningsprogram från bröllopet. Och där. Där var jag. Jag ropade och skrek men ingen såg mig. Jag berättade det för mina vänner och Richard och alla bara skrattade. Så igår letade jag upp klippet på svt.play. Förutom att det där lilla trollet med våfflat hår helt obefogat stjäl allt strålkastarljus så tycker jag ändå att jag syns ganska tydligt. Så det så. Tre sekunder of fame.

I början av VM så fick jag och Richard, i brist på eget landslag,välja två lag som vi sedan lojalt skulle heja på. Man hade ju kunnat tro att Richard skulle vända sig till sin fars rötter och stötta Danmark men det gjorde han inte. Han tog Italien och Holland med argumentet att han alltid hejat på dem (?). Jag tog England och Spanien med argumentet att jag åtminstone besökt de två länderna mest. Det var en väldigt viktig match idag. Det kommer bli en ännu viktigare match på söndag. Både jag och Richard är väldigt dåliga förlorare...

Fyra dagar kvar i Sverige.

Snart är vi där. Or not.

Människor som känner mig och mitt kontrollbehov är nog ganska förvånade över hur spontan och avslappnad jag försöker vara inför det här med att jag drar på måndag. Jag lider (?) ju av ett ganska stort kontrollbehov och det visar ofta sitt ansikte på väldigt många sätt. Men just med den här resan har jag tänkt att "det löser sig nog" och säger saker som "det går väl att köpa där i värsta fall". Högst okaraktäristiskt.

Det enda jag inte tänker förlita mig på att australienarna har är nässpray. Fan, inget land har bra nässpray. Jag var ju nära döden i Chamonix och allt de kunde erbjuda var saltvatten. Nej. Jag kommer föra in en halvårsförbrukning av nässpray i landet. Kommer säkert fastna i tullen med mina åtta flaskor nässpray och behöva demonstrera att det inte är knark, bara slemhinneförtunnande.

Men nu börjar det dra ihop sig (det börjar med andra ord bli dags att gå till apoteket och botanisera loss bland nässpraysutbudet) och jag känner hur min storasystergen (som ACW så finkänsligt benämner det) börjar pocka på uppmärksamheten. Jag vill liksom göra saker. Boka saker. Fixa saker. Styra upp något så jag känner mig trygg. Jag börjar med andra ord bli ganska nervös inför det här med att flyga över världshav. Jag har aldrig gjort sånt förut. Jag har typ bara tagit mig över Östersjön och möjligtvis tagit någon liten tur över Medelhavet. Men över en hel ocean - aldrig.

Den australiensiska motsvarigheten till Kazune har inte berättat att vi inte är accepterade till våra redovisningskurser. En lätt panik börjar sprida sig längs ryggraden.

1 down 169 to go

Tack vare att mammas jobb skickar henne kors och tvärs över världen så fick jag åka Business Class till London. Det var nice. Man kände sig lite speciell när man satt där, framför skynket och tittade på pöbeln som fortsatte bakåt mot ekonomisätena. Viktig liksom. Och personalen kallade mig madam hela resan. Jag visste inte riktigt hur jag skulle ta det. Var det ett tecken på respekt eller ålder?

Innan vi ens kommit upp i luften sprang de runt och frågade om jag ville ha en drink. Det är klart de var ju tvungna att snabba på, vi hade ju knappt två timmars flygtid och de skulle ju servera både mat och kaffe med påtår, efter cocktailen. Jag känner alltid att det är lite alkisvarning att pimpla groggar på flygplan så jag tog vatten. Killen bredvid mig hade inga sådana skrupler. Han hann med en Bloody Mary, en miniflaska skumpa och en annan oklar grogg innan vi var på marken igen. På London time.

Väl framme tänkte jag unna mig ett expresståg. Det gick snabbt. Från Paddington till Liverpool Street tog det däremot mig ca 45 minuter så summa summarum hade det gått lika snabbt att ta slötuben för en fjärdedel av priset. Dåligt ROI på den investeringen med andra ord.

Jag är ju en sådan där person som alltid fryser på flygplan så jag hade givetvis jeans och kavaj på mig. I London var det plågsamt varmt och när jag väl var framme på Liverpool Street var jag inte alls sådär sommarfräsch som originaltanken hade varit utan snarare helt genomsvettig. Richard förbarmade sig över mig och köpte mig en frappe för att kyla ner min kroppstemperatur. Det var snällt.

Efter att ha snott åt mig nyckeln och vägbeskrivningar begav jag mig ner i tunnelbanehelvetet igen för att ta mig hem till Richard & co. Där duschade jag iskallt. En temperatur som inte riktigt var självvalt men verkade vara den enda möjliga.

I väntan på att Richard skulle sluta jobba begav jag mig till Primark. En fredagseftermiddag. Det var kaos. Primark är liksom inte att shoppa, det är egentligen inte alls kul det är mer av en sport. Så jag kavlade upp ärmarna och begav mig in i hetsen och kom ut helt genomsvettig. Igen. På lördagen visade det sig att de spärrat av hela London för en prideparad så vi gick till en australiensisk pub och såg Tyskland-Argentina i 3D istället. Och igår begav vi oss ut i roddbåt i Hyde Park. Richard gick i god för att vi var ”decent rowers”, vilket han kanske var men jag var det absolut inte. Dock var vi hundra gånger bättre än ett annat par som bestämt försökte paddla sig framåt med aktern som för. Det gick sådär.

Och idag slog verkligheten ner som en stor bomb. Efter att ha levt hela helgen i total förnekelse var det ett ganska abrupt uppvaknande. Först hade Richard ställt två helt fruktansvärda alarm på 5:45. Omänskligt. Och sen hann vi inte mer än ut ur huset förrän jag började gråta. Och det blev inte direkt bättre när han gick av tunnelbanan för att gå till jobbet och det därmed var 170 dagar tills jag skulle se honom nästa gång. Sen grät jag mig halvt om halvt igenom hela Picadilly Line (tänkte inte gå på den där niten med expresståg igen, mig lurar man bara en gång!) Dessutom fick jag åka Economy tillbaka. Bredvid en tant med skäggväxt. Bara det fick mig att vilja gråta ytterligare lite till.

Idag är en ganska seg dag. Men snart har den gått och då är det bara 169 dagar kvar. Om en vecka åker jag och sen ska jag försöka ha så roligt som möjligt, för jag har hört att tiden går snabbare då.

LONDON CALLING