Australien är ju långt ifrån Sverige. Ungefär så långt bort man kan komma innan man på något sätt börjar åka hem igen. Ändå så kryllar det av skandinaver här borta. Man känner sig aldrig riktigt som i ett främmande land för överallt hör man svenska, norska eller danska. Men det är ändå lite konstigt. Som idag. Då låg jag på stranden. Snart inser jag att killarna bredvid är svenskar. En liten stund senare inser jag att en av dem är från Malmö. Och där ligger vi på en strand på andra sidan jorden.

school's out for the summer

Igår hade vi vår sista skoldag för terminen. Vi fick många värdefulla råd igår, inför våra stundandes sluttentor. Bland annat tipsade de mig om att "figure out how much time I need to write a page, to be able to allocate my time wisely". Och att jag skulle göra mina notes i färg (som om jag inte redan visste det...) för att på så sätt få min vänstra och högra hjärnhalva att jobba tillsammans. Jag fick också reda på att vi inte kunde förvänta oss att vår övningsfråga är exakt samma fråga som vi kommer få på tentan, men väldigt, väldigt lik. Man skulle ha kunnat förväxla oss med en hop niondeklassare inför nationella och inte en grupp universitetsstudenter som snart ska utexamineras. Och på sista föreläsningen fick vi glass. Ja. Det är så de gör down under.

Jag har ytterligare två kommentarer jag vill göra.

1. Den här lasermannen som tokrusar runt och skjuter folk i Malmö kan ju ha varit det sista Malmö behöver. Sen jag flyttade upp till Stockholm har jag förstått hur resten av Sverige ser på Malmö. Eller åtminstone Stockholm. Och de ser inte direkt med stolthet på sin tredje största stad. De har någon slags förvrängd bild av att vi dagligen sysslar med gatubränder, att alla poliser är korrupta och kallar folk med utländsk härkomst för apor och nu senast att hälften (den hälften som inte är invandrare antar de) är smygrasister. Det tycker jag är en tråkig bild av min hemstad. Jag blir ofta irriterad när folk slänger dryga kommentarer som insinuerar att man inte vet om man vågar åka till Malmö och "Rosengården". Jag vet aldrig varför de envisas med ändelsen. Jag säger inte Rinkebyn eller Tenstaden. De har fått det om bakfoten helt enkelt. Som så mycket annat med Malmö. Dock känns det inte helt okej att någon galen Malmöbo nu har fått för sig att det är dags att bekräfta alla andras fördomar. Inte alls okej faktiskt.

2. Miljöpartiet får fan ta och bestämma sig. Nu ska de sluta jobba rödgrönt för de har sett att det gick ju bra för dem men inte så bra för blocket. Så nu tar de uppehåll. Jag vet inte riktigt om det är för att SD inte ska få något slags inflytande men överlag tycker jag bara att Miljöpartiet mer och mer framstår som veliga och opportunistiska. Välj en linje. Håll den.

Sikta mot stjärnorna

Jag har ju hållt på med en intervjuprocess över videolänk här nere de senaste veckorna. Jag har i ärlighetens namn inte gjort särskilt många intervjuprocesser över videolänk i mina dagar. Om vi ska vara riktigt, hundra procent dödsärliga (handen på hjärtat) så var det här min första intervjuprocess utan videolänk också. När jag ville ha jobb på Ica gick det till såhär:

Jag: Hej, jag vill ha jobb.

Calle: Jahapp. Det kan vi väl ordna. Helger och kvällar eller?

Jag: Det passar bra.

Calle: Funkar frukt?

Jag: Jovars.

Det tog ungefär fem minuter. Tydligen är det en lite mer rigorös process om man vill bli konsult. Så jag tänkte att jag skulle lägga ribban lågt när jag gick in i första rundan. Gå dit och känna på vad det är alla snackar om. Nu gick det ju ändå förhållandevis bra och jag kom hela vägen till sista rundan innan de bestämde sig för att sätta mig på tillväxt några år till. Men det är här problemet börjar med mig. När jag började gymnasiet satsade jag på ett snitt över 18. Ett år in så var det inget annat än tjugo noll som gällde. När jag började på Handels ville jag snitta C. En tentaperiod senare så var det målet betydligt högre. Jag är skitdålig på att lägga låga ribbor och nöja mig med att klara dem. Vem fan tycker det är kul att hoppa 1.10? Har jag lyckats hustla mig över en gång så förutsätter jag att jag kan göra det igen nästa gång. Och mer därtill.

Man kan tycka lite vad man vill om det där draget. Ett som är säkert är att det kommer från mamma. Man kan säga att det är väldigt beundransvärt men samtidigt oroväckande. Att så länge det funkar att höja ribban är allting lugnt men vad händer den dagen då man inte kommer över hur mycket man än testar? Kommer man helt tappa självuppfattningen och hoppa in i en vägg istället? Jag vet inte. Jag har än så länge alltid kommit över, one way or another.

Jag gillar det, dock. Det gäller bara att vara medveten om nackdelarna. Men jag tror att det är det som till mångt och mycket definierar vem jag är. Så nu måste jag värma upp och fokusera lite. Jag har precis höjt min ribba. Och jag ska över.

Karma?

Några timmar efter att jag skrev det förra, smått hånande, inlägget så bestämde sig väderleken för att göra en 180graders gir här nere. Sen dess har det spöregnat. Utan uppehåll. Vi har suttit inne och blängt på molnen. Det har visat sig att vi lyckats pricka in det kallaste året sedan 30-talet. Ikväll ska jag koka soppa.

Jag hörde att det snöar i Stockholm. He. He. Idag är det 24+ här och strålande sol, har spenderat dagen på stranden iförd bikini. Det ni.

Idag är en viktig dag.

The world as we know it

Jag har sett på en hel del West Wing på sista tiden. Det är en högst utbildande serie. Man lär sig om kongress, senaten och hela kittet. Det verkar överlag vara ett himla pussel att få igenom ens den minsta lagen i USA. Hur som helst i det senaste avsnittet så kom det ett gäng som ville pitcha att det skulle bli lag med en ny världskarta. De menar att den vi använder och anser vara rätt är helt fel. Såhär ser den ut;

Men enligt de här snubbarna då så är den här helt missvisande eftersom det är ritat efter ett klot liksom. Grönland ser helt oproportioneligt stort ut medan Afrika är alldeles för litet. Och tydligen så associerar vi undermedvetet storlek med makt så västvärlden har fått alldeles för mycket "makt". Såhär ser det tydligen egentligen ut:

Afrika är helt enormt medan Europa är världens minsta. Dessutom, det faktum att västvärlden ligger på toppen gör också att man associerar det med överlägsenhet. Så de föreslog också att man skulle sätta den södra hemisfären på toppen ett tag. För vem har bestämt vad som är upp och ner på en boll?

Den här lagpitchen gick givetvis inte längre än en pitch och hade ju aldrig blivit lag. Men det var lite av en filosofisk övning som jag har funderat på i två dagar nu. Jag tänkte bara förmedla den vidare.

Jag ska halla en sa fruktansvart dalig presentation om 3 timmar. Det gor ont i mitt ambitiosa hjarta redan nu.

Stockholm i mitt hjärta

Jag saknar Stockholm. Jag saknar Vasastan. Jag saknar Hagaparken. Jag saknar svensk yoghurt som inte kostar 40 kronor litern. Jag saknar min lägenhet. Jag saknar H&M. Jag saknar att gå till skolan och faktiskt förvänta mig att känna folk. Jag saknar att gå på en skola där alla förstår orimligheten att ha ett säljmål i Japan för en kampanj utförd i Australien. Jag saknar stimulansen. Och gemenskapen. Jag vet att det kanske inte är läge att dra upp det här just nu, men jag saknar nästan minglet i datasalen kvällarna innan en deadline.

Tydligen har 50-öringen rykt nu. Det visste jag ju skulle hända. Men det kom ändå som en chock. Man kan inte lämna Sverige för en sekund innan bankskandaler uppdagas, smårassar röstas in i riksdagen och det börjar plockas runt bland våra småmynt. Jag kommer bli som Linnéa som fortfarande, fyra år senare, skyller allt hon inte har snappat upp om det svenska samhället på sitt utbytesår i Kanada. Men jag håller med, man känner sig lite vilsen.

Man är liksom inte hemma men inte på semester. Det är något slags vakuum. Jag vet att jag borde sitta här och vara nöjd över det faktum att jag är i Australien, speciellt eftersom det vankas snö i hela Sverige nästa vecka. Men jag gillar Sverige. Allt annat vore faktiskt en lögn. Och jag tycker inte riktigt om den här pausstatusen som jag har satt mitt liv på under det här halvåret. Inget jag gör här nere spelar ju egentligen någon roll. För det här är inte på riktigt.

Det är jätteskönt till en viss gräns men efter ett tag börjar det gå en på nerverna. Typ sisådär nu.

Jag vet att det går fort. Veckorna bara rusar förbi och jag har redan bokat tågbiljetter hem från Malmö i jul. Men just idag känns det långt.

Mina vänner är på fest. Inte jag. Jag har självdiagnosat mig själv med potentiell dubbelsidig öroninflammation. Jag vet inte hur man botar en sådan så jag testar lite olika saker, tryckutjämnar, snyter mig, tar näsdroppar, tar konstig aussiepill mot förkylning, hänger mitt huvud upp och ner (Richards råd, inte jätteeffektivt.) Jag kommer ihåg att farfar hade någon gammal huskur med varm olja i örat men det känns inte så jättemysigt. Jag ger immunförsvaret en natt till.

Frustration

Den här "vi ska bara få godkänt" mentaliteten är tillfälligt bortblåst På Campbell Parade. På tisdag lämnar jag in och presenterar ett 35% arbete. Senaste gången jag gjorde det satt min grupp dag och natt och grävde ner sig djupare och djupare i investmentbolagens alla mysterier. Den sista helgen satt vi dygnet runt i mitt kök, med Malmis läslampa och lite snacks tog vi oss igenom slide för slide. Tillsammans.

Här nere är grupparbete synonymt med "vi hörs på mejl" "we can split everything up" och "I don't know, do we really need to meet?". Det finns ingen som helst förståelse för att det kanske är bra att sitta tillsammans. Leta data tillsammans. Bestämma vad våra kampanjmål ska vara tillsammans. Diskutera tillsammans. Så resultatet är typ 6-7 helt fristående delar som inte passar ihop överhuvudtaget.

För tillfället ska vi kampanja för en ny toyotamodell i Australien. Tjejen som ansvarar för target group (och även vill ha högsta betyg på skiten..) har producerat 11 helt obegripliga slides där hon bara har klippt in datan hon hittat. Sen har hon låtit gruppen veta att 11 slides är väldigt mycket och hon ser sig nu som klar. Jag har klippt ihop hennes till 4.

Tjejen som ansvarar för val av Media Channels har lagt av efter att ha kommit med den briljanta idén att använda Social Media. En slide innehåller 25 anledningar till varför Social Media är bra, inte en enda källa. Killen som ansvarar för målen har fått det hela helt om bakfoten och börjat snacka om våra säljmål i Japan (?) trots att jag flera gånger påpekat att vi gör kampanjen i Australien baserat på australiensisk data.

Jag. jag ansvarar för budgeten och ingen förstår varför jag inte kan göra budgeten INNAN jag vet vad våra mål är, vilken slags kampanj vi ska bedriva och med vilken slags frekvens vi tänker göra detta. Så i brist på annat att göra har jag gått igenom allt vi har hittills och editerat (läs: gjort om) i stort sett alla slides. Jag har skickat ut denna nya, förbättrade version tre gånger. Ingen verkar fortfarande ha öppnat den.

Ja. Jo. Nästa gång de vill ses? Tisdag förmiddag, innan presentationen. Alltså EFTER att vi har lämnat in arbetet. Jag har gått och blivit mer och mer irriterad hela dagen över den här fullkomliga inkompetensen. Så till slut brast det.

"I don't know how you define the term group assignment down here but in Sweden we try to work as a group and make sure that every part has a clear connection to the following one. We also try to discuss the issues that come up and help each other out. Clearly you don't work like this and right now I'm very glad to be an exchange student with no other objective than a passing grade..."

Om exakt 10 veckor är jag hemma igen. Är det inte sjukt hur snabbt tiden går?

Ungefär en timme innan Richard åkte hem blev jag sjuk. Allt det här turistandet i regn har resulterat i en helvetisk förkylning. Jag känner mig däven, som min mamma skulle säga. Ingen annan säger däven. Men det är just vad jag är idag. Har druckit en liter lemonad för att få i mig c-vitamin. Ätit lite glass för halsen och snutit upp en toarulle. Har även sett tre avsnitt av West Wing för humörets skull.

Bildbevis

Richie Rich på visit

Jag är tillbaka på nätet efter 10 dagars lovebootcamp med restaurangbesök och hotell. Det har rusat förbi alldeles för snabbt. Richard kom med sista planet in till Sydney. Klockan 21.50 stod jag och trampade på stället utanför utgången. Min syn gå ju inte alls att lita på längre och jag är näst intill helblind på långt håll så det var med stor koncentration jag började följa strömmen av människor. Varje ensam man trodde jag var Richard. Tills dess att de kom tillräckligt nära för att jag skulle se att de inte hade något hår, var 50+, haltade eller inte hade en röd väska. Den röda väskan räddade mig många gånger från att inte börja hoppa och vinka och gråta. Det kom hur många människor som helst innan det äntligen skymtades en ensam man med kuriös frisyr och en röd väska i släptåg.

Med sig hade Richard saltlakrits, två säsonger av The West Wing. Det första åt vi upp på ett dygn och det senare var lite större och otympligare än förväntat. Kommer behöva bli ett bättre samtal till flygbolaget för att kolla upp vad det kostar med sisådär 20 kg övervikt. Sen plockade han dessutom upp en styck handsydd italiensk väska med initialer och en bikini och samtalet till flygbolaget blev ett faktum.

Sen har vi sightseeat, testat på att surfa (inte riktigt lika lätt som Richard trodde...), besökt Manly och Bondi, klagat på vädret (som ev varit rekorddåligt), gått på opera, klagat på vädret, gått på helkroppsmassage, sett alla intressanta australiensiska djur, åkt till Blue Mountains, sett West Wing, haft picknick i regn, haft picknick i sängen, försökt öva upp mig på guestimates, gått på restaurang, firat 1 år, ätit vattenmelon, sett West Wing och legat still och tittat varandra djupt i ögonen.

Som ni ser har det varit full rulle och lite tid för bloggande. Richard har beslagtagit min guidebok hela veckan och kan nu mer om Sydney än en äkta Sydneybo. Minst en gång varje dag har han frågat saker som "Har du varit där? Är det soft? Vet du vad det är?" och jag har behövt säga "nej, jag vet inte vad det är - snälla berätta!". Då har Richard gladeligen upplyst mig om mina luckor i lokalkännedom med ett visst besserwisserleende på läpparna. Det har helt enkelt varit skönt att allting varit precis som vanligt.

Bildbevis på att detta har ägt rum och inte bara är en av mina dagdrömmar kommer i nästa inlägg.

Herråå!

Tjarråå nu sticker jag till flygplatsen (för tidigt, jag vet. Men ibland kan faktiskt plan landa för tidigt. Inte så ofta. Men det händer.) Dagen har gått mycket snabbare än förväntat. Men det kan bero på att jag helt plötsligt fick en Vaultguide att plöja på alldeles för lite tid. Intervju på videolänk, jo jag tackar. Man är väl en globetrotter. Jag försöker intala mig att alla de här skypetimmarna har gjort mig van. Det är nog en lögn.

Sysselsättning i väntrummet...

Jag vet inte om jag har tagit upp det här med er redan men det tåls sägas igen. Man får böter för allt här nere i Australien. Om man har fötterna på sätet på tåget får man hosta upp med 1500 dollar (= 10.000 SEK). Och det är bara början. Här är lite bildbevis på den rådande bothysterin.

Väggen ovanför baren på vårt hostel.

Så om man är under 18 och tar en öl får man alltså punga upp med ca 17000 kronor. Och stackaren som serverat dig får betala ungefär 56000. För att inte tala om ägarna som åker på den saftiga siffran 175000 kronor. Jag förstår att de inte har råd.

Jag undrar lite hur de kom fram till att 31500 dollar var en lämplig siffra. Liksom varför inte 30000 eller 35000? Utan 31500? Jättekonstigt.
Men nu har jag börjat förstå vart allt det här bottnar i. För ibland ser man sådana här trevliga lappar. En uppmaning som inte har femsiffriga belopp i böter som konsekvenser. Det ska sägas att den här lappen satt uppe på nattklubbens samtliga väggar, så den var svår att missa. Ändå gick det såhär:
Det här med skor är tydligen något de har problem med. Jag och Richard ska på opera på lördag och kollade upp klädkoden. "The Sydney Opera House doesn't have a clothes policy but we would like our guests to wear footwear at all times." Till och med på operan måste de be folk ha på sig skor. Snart kommer det väl böter på det också.

Inget är som väntans tider

Idag är dagen som jag väntat på. Det är som julafton för en femåring ungefär. Man har väntat och väntat och väntat och så helt plötsligt är det jul och man kan knappt sitta still av förväntan. Man fattar inte varför mamma och pappa inte också springer runt i ett lyckorus och varför de envisas med att man ska öppna paketen sen. Man tvingas vänta lite till. Man inser att de blir lite irriterade när man gång på gång frågar när det är paketdags så man försöker överlista dem och frågar istället när Kalle Anka börjar eller när vi ska äta. För man har ju koll på att först kommer Kalle sen kommer paketen. Så om man bara kan lista ut hur lång tid det är kvar till Kalle kanske man kan få ett grepp om hur länge man egentligen ska behöva vänta. Jag hatar att vänta.

Ungefär så är det. Jag har sovit jättedåligt och fyllt dagen med saker som jag måste hinna göra (fylla på mobilen, tvätta, springa en runda och måla naglarna - tidskrävande!) Och när jag har gjort alla de sakerna är det äntligen dags att åka ut till flygplatsen och säga Hej. Face to Face. Det känns helt underbart.