Deppig tjej

Idag har jag postat hem 6 kg kläder. Fyra gånger frågade de mig om jag hade något farligt eller brännbart i min kartong. Tja liksom, sex kilo kläder går det ju lätt att tutta eld på om man vill. Sen frågade de mig om jag skulle skeppa eller flyga hem det. Jag går på en tight budget (som jag tenderar att övertrassera väldigt mycket för tillfället) så jag sa att skeppa dög bra. Det tar tydligen 3 månader.

I övrigt är idag en ganska seg dag då jag mest har gått och funderat på att posta hem mig med. Fast med flygfrakt. Vi åker på lördag och jag borde givetvis vara på ett hejdundrande tagghumör för Australiens östkust lär jag liksom inte se fler gånger. Men det är jag inte. Majoriteten av min tankekraft går för tillfället åt det som ska hända sen. Efter östkusten.

Kommer väskan väga 20 kg? Inte glömma checka in online så jag får välja plats på planen. Kan inte mamma eller pappa komma till Stockholm och hämta upp mig på flygplatsen? Vad ska jag fixa för julklappar? Vad kommer jag behöva fixa den 22/12 och exakt när kommer jag kunna förvänta mig att Richard står utanför min dörr? Mentalt har jag redan hoppat över de kommande fyra veckorna och tror att jag när som helst ska snöra på mig vinterkängor och hoppa i nyfallen snö (idyllisk bild av vintersverige) och få sätta tänderna i mammas lussebulle. Mentalt sett är jag inte alls inställd på att sova fyra veckor på hostel och gå runt och oroa mig för antingen bed bugs eller stöldrisker.

Mentalt sätt vill jag åka hem. Trots att jag inte alls är så brun som jag hade planerat vara vid det här laget.