Dock har jag lyckats släpa ut mig själv på några fler löprundor och något helt revolutionerande har hänt. Efter att ha lyckats ladda ur min ipod och behövt springa två rundor utan den så känns det nu snarast befriande att springa utan musik. Innan har jag alltid hatat det där glappet mellan två låtar då man hör sina egna flåsande andetag. Frenetiskt har jag tryckt och tryckt för att få fram en ny peppande låt. Men nu, helt plötsligt, känns det helt okej att bara höra mina frustande utandningar på exakt vart fjärde steg.
Ja som ni ser. Det finns inte så mycket att göra här längre. Som tur är ska jag till London på fredag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar