122 blev 40

Det här är nog en av de bästa dagarna sen jag kom hit. Och det kan jag säga trots att jag är förkyld och bara har fått 5 timmars sömn i natt. Det kan jag säga trots att dagen bara har börjat.

Innan jag åkte så liknade jag det här halvåret som ett marathonlopp. Jag sa att jag stod på startlinjen och trampade lite nervöst. Ivrig att få komma iväg. Ivrig att få komma i mål. Orolig över om jag verkligen valt rätt löparskor och om ipoden skulle hålla hela vägen. Övervägt att kanske skita i allt ihop. Skamset skylla på en stukad fot och kunna gå hem och lägga sig på soffan igen.

Jag har aldrig sprungit ett marathonlopp så jag kanske har fått det hela helt om bakfoten men jag skulle tro att den första milen är ganska psykande. Man känner liksom flåset redan vid fem kilometer och då har man 37 jävlar kvar. Men när man väl har sprungit en mil så borde den andra gå av bara farten. Skorna passar och ipoden funkar fortfarande.

Men sen någonstans vid tredje milen och andra varvet runt Stockholm, då tänker jag att man bara kommer vilja ge upp. Det spelar ingen roll hur mycket buljong man trycker i sig man är liksom trött ändå. Och skorna gör ont också. De jävlarna. Någonstans långt där framme vet man att en afrikan utan svettproduktion redan har gått i mål. Han flåsar inte ens. Jag tror tredje och fjärde milen bara går på vilja. Iskall jävla envishet, trots att man känner blodblåsorna under fötterna så slutar man inte springar. Man tänker ju inte bryta en mara om man har kommit 3,6 mil liksom. Trots att ipoden har slutat att fungera.

Och sen när man springer upploppet med mjölksyra och spyan i halsgropen då tror jag att det är värt det. När man väl har gått i mål så lär man väl börja grina av ren utmattning. Eller svimma.

Ungefär sådär liknade jag det här halvåret till Richard. Och så sa jag att det spelar inte så stor roll om jag får blåsor eller måste stanna och linda benet så länge vi kommer i mål. Richard höll med. Han har dock en mycket enklare (manlig) åskådning på det hela. Hans är inte riktigt lika lång och utförlig. Inga detaljer kring ipodar och skor. Den är mer: "Det är väl inte så mycket att klara av, det är väl bara att göra."

Hur som helst (det bara bubblar ord idag, jag har ju inte kommit till poängen än) så är idag en bra dag eftersom vi bestämde oss för att göra marathonet till två halvmaror istället. Med en lång paus för vatten och återhämtning i mitten. Och igår bokade Richard in sig på ett flygplan till den södra hemisfären. Det är fortfarande 40 dagar dit. Men oj vad 40 är mindre än 122.

Och det var precis den energiboost jag behövde. Nu bara spritter det i benen, mjölksyran är som bortblåst och jag tror jag kommer kunna spurta hela sista milen.