Att göra något halvhjärtat.

Här är en klassiskt jättedålig och totalt värdelös bild utan användningsområde. Men det är sånt här jag roar mig med när jag har varit klar att gå i 20 minuter och Richard fortfarande bara har kommit till tandborststadiet.

Det här med utbyte tvärs över jorden är en jättespännande grej som jag är väldigt privilegierad att få prova på. Det här med distansförhållande däremot är mest en väldigt jobbig utmaning som jag skulle råda alla att hålla sig borta ifrån.

Visst är det skönt att få ett kvitto på att det funkar även 2000 mil bort, men det var egentligen aldrig ett orosmoment. Jag och Richard har haft ett fruktansvärt bra distansförhållande. Långa skypesessioner, ett och annat handskrivet brev, massor med telefonsamtal och tusentals (ja, jag tror det…) sms om ditt och datt, ingenting och allting på samma gång. ”Vad har hänt på din sida jorden?” har blivit en ständig fråga och allt som ofta är svaret ”Inget alls, sen sist vi snackade har jag sovit 8 timmar…” Det har helt enkelt funkat bra. Men jag är trött nu. Jag är trött på allting som innefattar en telefon eller internet. Jag vill ha en kram. Batterireserven sinar och jag med den.

Det är som att fattas en bit, som att vara hålig. Den senaste veckan har jag känt hur de där håligheterna bara ökar i storlek. Jag har försökt lappa ihop dem lite här och var men märker att jag inte orkar. Jag gör allt halvhjärtat. Jag försöker fokusera hela livet på nu:et. Australien. 25 grader. Bad. Surfing. Se grejer man ska se. Bocka av saker på listan. Så att jag inte ska bli besviken på mig själv sen. Men allt jag gör är att tänka på Milano. När Milano kan tänkas vakna, när Milano kommer somna. Hela mitt liv kretsar kring Milano. Jag har aldrig ens varit där.