För störst av allt är kärleken

Den här bilden har jag då tagit själv. Jag vill bara poängtera det.

Det positiva i kråksången är trots allt att det inte blev ett dugg tomt på Tre Liljor 1. En knapp timme efter att Richard åkt stormades lägenheten av två rojalistiska vänner. Därefter läste vi Svensk Damtidnings alla bröllopsupplagor och fräschade upp kunskaperna om Europas alla kungahus, speciellt de här rikeslösa personerna med extitlar – de är allt lite knepiga.

Igår var vi tidigt ute på Stockholms gator för att hitta en optimal plats. Det gjorde vi. Det gjorde alla andra också och från kortegen var allt jag såg några guppande vaktmössor. Men sen lyckades vi ninja oss fram hela vägen till slottet och stod på sådant avstånd att bilderna i maxzoomen blev riktigt bra.

Det var en märklig känsla att stå mitt i ett folkhav och vifta lite med en flagga för femton kronor. Att jubla när två så uppenbart tokkära personer försiktigt pussas. När nationalsången spelades fick jag gåshud ända in i benmärgen. Nationalsången används ju mest i fotbollslandskamper och associeras med sammanbitna käkar och fokuserade blickar. Men det här var något helt annat. Här sjöngs den vid ett sådant tillfälle den faktiskt skrevs för och patriotismen bara spirade. Det kan ha varit så att jag grät och klämde i lite extra på den där raden om att leva och dö i norden.

Efter en kväll med SvtPlay och dans på ett torg jag knappt visste fanns är det som en gigantisk baksmälla drabbat Stockholm. Allt rivs ner. Alla busslinjer går som vanligt. Mina vänner har återvänt till Malmö. Alla tv-klipp går på repris och ingen vill egentligen överge detta trevliga samtalsämne för valfläsk och fotbollstacklingar. Inte riktigt än. Så vi ser allt en gång till.

Framförallt ser jag Daniels tal och får en klump i halsen varje gång. Stackars alla blivande brudgummar inom den närmsta framtiden. Vilken vidrig prestationspress. Och sen tänker jag att han har fruktansvärt rätt. Att störst av allt är kärleken. Det är bra att bli påmind om det ibland så man inte inbillas att tro att störst av allt är ett toppjobb med bonus och en porsche. Eller en etagevåning och Louboutinklackar. Eller något annat trams. Det är lätt att inbilla sig andra saker nuförtiden men Prins Daniel redde ut begreppen med den äran – störst är kärleken. Ingen diskussion.

Nu ska jag, som obotlig rojalist och romantiker, återhämta mig lite, helgen har tagit på krafterna. Ställa om fokus till Elfenbenskusten-Brasilien, återgå till min att-göra lista och ringa min pojkvän och berätta vad som är störst – så att han också har koll.