Inget är som väntans tider

Idag är dagen som jag väntat på. Det är som julafton för en femåring ungefär. Man har väntat och väntat och väntat och så helt plötsligt är det jul och man kan knappt sitta still av förväntan. Man fattar inte varför mamma och pappa inte också springer runt i ett lyckorus och varför de envisas med att man ska öppna paketen sen. Man tvingas vänta lite till. Man inser att de blir lite irriterade när man gång på gång frågar när det är paketdags så man försöker överlista dem och frågar istället när Kalle Anka börjar eller när vi ska äta. För man har ju koll på att först kommer Kalle sen kommer paketen. Så om man bara kan lista ut hur lång tid det är kvar till Kalle kanske man kan få ett grepp om hur länge man egentligen ska behöva vänta. Jag hatar att vänta.

Ungefär så är det. Jag har sovit jättedåligt och fyllt dagen med saker som jag måste hinna göra (fylla på mobilen, tvätta, springa en runda och måla naglarna - tidskrävande!) Och när jag har gjort alla de sakerna är det äntligen dags att åka ut till flygplatsen och säga Hej. Face to Face. Det känns helt underbart.