Jag saknar Stockholm. Jag saknar Vasastan. Jag saknar Hagaparken. Jag saknar svensk yoghurt som inte kostar 40 kronor litern. Jag saknar min lägenhet. Jag saknar H&M. Jag saknar att gå till skolan och faktiskt förvänta mig att känna folk. Jag saknar att gå på en skola där alla förstår orimligheten att ha ett säljmål i Japan för en kampanj utförd i Australien. Jag saknar stimulansen. Och gemenskapen. Jag vet att det kanske inte är läge att dra upp det här just nu, men jag saknar nästan minglet i datasalen kvällarna innan en deadline.
Tydligen har 50-öringen rykt nu. Det visste jag ju skulle hända. Men det kom ändå som en chock. Man kan inte lämna Sverige för en sekund innan bankskandaler uppdagas, smårassar röstas in i riksdagen och det börjar plockas runt bland våra småmynt. Jag kommer bli som Linnéa som fortfarande, fyra år senare, skyller allt hon inte har snappat upp om det svenska samhället på sitt utbytesår i Kanada. Men jag håller med, man känner sig lite vilsen.
Man är liksom inte hemma men inte på semester. Det är något slags vakuum. Jag vet att jag borde sitta här och vara nöjd över det faktum att jag är i Australien, speciellt eftersom det vankas snö i hela Sverige nästa vecka. Men jag gillar Sverige. Allt annat vore faktiskt en lögn. Och jag tycker inte riktigt om den här pausstatusen som jag har satt mitt liv på under det här halvåret. Inget jag gör här nere spelar ju egentligen någon roll. För det här är inte på riktigt.
Det är jätteskönt till en viss gräns men efter ett tag börjar det gå en på nerverna. Typ sisådär nu.
Jag vet att det går fort. Veckorna bara rusar förbi och jag har redan bokat tågbiljetter hem från Malmö i jul. Men just idag känns det långt.
Skicka mig din address i australien!!
SvaraRadera