Hej från Brisbane!

Sen sist har vi hunnit med Surfers Paradise. En stad med mindervärdeskomplex och därav oerhört många höga hus. Jag undrade vad de fyllde dem med. Vi stötte på fler 17-åringar på schoolbreak och åt en mycket värd glass. Igår satte vi oss på bussen mot Brisbane.

Väl här började det balla ur totalt. Tydligen pågår det någon slags cricketturné och vart enda rum i Brisbane var bokat av antingen brittiska eller australiensiska cricketfans. Inte ett enda rum var ledigt. Vi var med andra ord hemlösa. Efter en liten detalj med en kvarglömd ryggsäck på en buss så började Operation Hemlös på riktigt med allt som hör till, turkdusch och mygelsittande i en lobby för att få ladda mobilerna. Vi fick många förslag, lite golv, parkbänk eller kanske rentav polisstationen.

Vid tre gav jag och Cattis upp och tänkte försöka hustla oss in i hostellobbyn. För inte kan man väl låta två svenska tjejer vandra runt planlöst en hel natt? Det visade sig att de inte kunde. Av någon outgrundlig anledning kunde de även vaska fram två sängar mitt i natten och lyckan var total när vi äntligen fick checka in.

Nu sitter jag på McDonalds och sneakar internet för att kolla min hushållsekonomi. Den ser inte alltför god ut. Backpacker livet är allt annat än glammigt...

Tvära svängar för Belfrage

Nackdelen med att vara en person som planerar allting en månad i förväg är att det blir en ganska stor alternativkostnad när man helt plötsligt byter spår. Det har jag gjort idag. Bytt spår trots höga kostnader.

Såhär ligger det nämligen till. Jag längtar hem. Jag vet att det är töntigt och helt i motsats till den självständiga och starka kvinna jag gillar att porträttera mig som. Men jag gör det. Och den senaste veckan har jag längtat hem så mycket att det nästan har börjat göra fysiskt ont. Och (som den starka och självständiga kvinna som jag är) så har jag äntligen bestämt mig för att göra något åt saken. Detta innebär att den 9 december, när jag egentligen skulle besöka 1770 och kämpa på med brännan kommer jag istället sitta på ett plan hem till Europa, Sverige och Stockholm. Det skiljer bara 10 dagar men de gör en stor skillnad.

För den 12/12 när jag egentligen skulle vara någon annanstans längs med östkusten och kämpa på med brännan, kommer jag istället sitta på ett plan mot Milano och Richard. Jag har nog aldrig köpt en dyrare liter filmjölk än idag.

Vykort från Byron Bay!

I lördags lämnade vi slutligen Bondi Beach (ungefär 10 meter utanför porten började vi fråga oss vad fan vi har med oss eftersom vår packning var så tung..) och satte oss på tolvtimmarsbussen mot Byron Bay. Vädret är fortfarande lite schizofren och orten är för tillfället full med sjuttonåringar på school holiday. Det är lite sådär. Överallt man tittar ser man massa småungar i horder. Man känner sig lite gammal.

"Det finns så mycket i livet att se fram emot...." eftertänksam paus "Jag kjönner inte de som tar självmord egentligen.." Kristin filosoferar.

Hur ska jag klara mig utan cyberlivet? Det har gatt 12 timmar och jag har sovit 10 av dem. Men de har senaste tva vakna har varit som ett gnagande hal. Det varsta ar att jag forsokte ladda ner en film som hade all chans i varlden att hinna ner men nu star den dar pa 93% och hanler mot mig.

Nu ar jag pa skolan for att salja kurslitteratur. Visar sig att bokhandeln bestamt sig for att ta lunchstangt mellan 10-15. Det tycker jag inte var okej. Sa nu ska jag aka en timmes pendling hem igen. Bittert. hejda!

LIVET ÄR PÅ GÅNG

Okej. Ett till. Jag har precis suttit och skickat lite mejl för att därmed kunna förvänta mig svar nästa gång jag loggar på. Och så har jag funderat lite på det här med skriftlig kommunikation. Jag och mina bästa vänner har en facebooktråd som nu börjar närma sig 2,5 år. Titeln på tråden är "LIVET ÄR PÅ GÅNG" och den tog sin början några dagar in på Handels när jag hade tusen saker att berätta men samtidigt precis insett hur dyrt det var att ringa folk. (Sen gick jag ju raskt och skaffade mig det här unlimited abbonemanget för att jag alltid skulle kunna ringa vem jag ville. Skitbra. Tills dess man åker till Australien och inser att det ej går att spärra...) Så jag skrev ett mejl. Och sen dess har den där tråden varit aktiv.

Ibland är den väldigt aktiv. Ibland handlar den mest om planerade träffar, nu när ingen längre bor i Malmö blir det allt svårare att få till och det brukar börjas redan i oktober ("När är alla hemma i jul??!") Ibland agerar alla bara ut sin frustration genom att få spy ut allt dåligt som händer och stressar en just för tillfället. Sen kan det komma ett nytt inlägg från någon annan som berättar varför just deras liv suger ännu lite mer. Ibland är inläggen korta och ibland är det mindre noveller. Det bästa är dock att det inte finns någon censur. Den här tråden är min dagbok. Visst, en blogg är ju också en dagbok. Men då sitter man ju trots allt och försöker knåpa ihop riktiga meningar. På den här tråden klottrar jag ner allt som faller mig in, inga förfinande adjektiv eller illustrativa metaforer.

Ibland tänker jag att man tar vänskap lite för givet. Man tänker att det kommer finnas kvar sen. Efter att man har åkt på den där creddiga resan, tagit det där mötet, lagat middag, hunnit gymma - ja, då ska man ringa. Sätta sig ner med en kopp te och prata, prata och prata. Men sen händer alltid något. Mötet drar ut på tiden, middagen blir inte av och man kommer hem trött och gnällig och vill egentligen inte prata med någon. Man kan ju ta det imorgon. Och innan man vet ordet har man diskuterat det där viktiga man hade på hjärtat med någon annan, någon som fanns nära till hands för att man inte tog sig tiden att prata på riktigt. Jag tycker det är urbota dumt. (urbota..coolt!) Det är så mycket som är helt idiotiskt upplagt här i världen. Tidskillnader, viktiga möten, utbildningar, olika karriärsval, hets och stress och helt plötsligt så har man tappat kärnan. Det oroar mig ständigt.

Problemet med den här tråden är att livet inte är på gång. Livet händer nu.

Okej, det blev ett till...

En annan sak som är ett STORT orosmoment just nu är ju det här med julklappar. Jag har försökt kommunicera med mina bröder men de verkar inte direkt ha samma känsla. Men ja, egentligen är det ju Richard som är problemet. Det är så himla ångestframkallande att gå i killbutiker utan killar. Jag är ju ändå van, jag har ju majoritet killar i min familj som alla behöver presenter då och då. Men liksom ja, man är ju onekligen ute på hal is och åker skridskor när man vandrar in i en killbutik. Expediterna hugger direkt och det finns ingen chans att diskret få kolla på någon prislapp innan de slänger sig över en. Det tycker jag är jobbigt. Jag gillar affärer där man får vara ifred!

Sista inlägget från Campbell Parade

Klockan 00.00 försvinner internet så det gäller att passa på nu. Vi har två dagar kvar i Bondi och Sydney och sen bär det av med första stopp i Byron Bay. Vi har äntligen bokat bussbiljetter och min planeringshets som resulterar i dåligt humör har börjat lägga sig. Jag måste öva på det här spontana alltså. Men men, hur som helst så är vi snart på väg. De kommande fyra veckorna kommer innebära sol, bad, en massa skönlitteratur och en och annan 3 dollars öl. Livet är inte alltför jobbigt.

Planen är att hinna med Byron, Surfers Paradise, Brisbane, Noosa, Fraser Island, 1770 och eventuellt lite andra små ställen för att slutligen hamna i Cairns. Den 17/12 åker jag ner till Sydney igen för en sista helg innan det bär av mot Europa den 20/12. Den 22/12 blir det julfest och den 23/12 åker jag ner till Malmö och den 30/12 verkar det bära av mot fjällen. SEN kommer jag äntligen komma hem på riktigt. Så nu vet ni var ni har mig.

Förhoppningsvis kommer jag kunna hålla er uppdaterade genom att spendera oresonligt mycket tid på McDonalds free wifi.

Cheers!

Deppig tjej

Idag har jag postat hem 6 kg kläder. Fyra gånger frågade de mig om jag hade något farligt eller brännbart i min kartong. Tja liksom, sex kilo kläder går det ju lätt att tutta eld på om man vill. Sen frågade de mig om jag skulle skeppa eller flyga hem det. Jag går på en tight budget (som jag tenderar att övertrassera väldigt mycket för tillfället) så jag sa att skeppa dög bra. Det tar tydligen 3 månader.

I övrigt är idag en ganska seg dag då jag mest har gått och funderat på att posta hem mig med. Fast med flygfrakt. Vi åker på lördag och jag borde givetvis vara på ett hejdundrande tagghumör för Australiens östkust lär jag liksom inte se fler gånger. Men det är jag inte. Majoriteten av min tankekraft går för tillfället åt det som ska hända sen. Efter östkusten.

Kommer väskan väga 20 kg? Inte glömma checka in online så jag får välja plats på planen. Kan inte mamma eller pappa komma till Stockholm och hämta upp mig på flygplatsen? Vad ska jag fixa för julklappar? Vad kommer jag behöva fixa den 22/12 och exakt när kommer jag kunna förvänta mig att Richard står utanför min dörr? Mentalt har jag redan hoppat över de kommande fyra veckorna och tror att jag när som helst ska snöra på mig vinterkängor och hoppa i nyfallen snö (idyllisk bild av vintersverige) och få sätta tänderna i mammas lussebulle. Mentalt sett är jag inte alls inställd på att sova fyra veckor på hostel och gå runt och oroa mig för antingen bed bugs eller stöldrisker.

Mentalt sätt vill jag åka hem. Trots att jag inte alls är så brun som jag hade planerat vara vid det här laget.

lovet har börjat

Nu har vi jullov. Det inleddes med en regnskur. Jag och AC fick kapitulera för vädergudarna och ta av oss skorna och gå barfota till tåget. Det kanske är därför alla här nere envisas med att springa runt barfota alternativt i flipflop - skor som är gjorda av tyg klarar inte av regnskurarna.

Sen dess har vi slängt alla papper vi har kunnat hitta. Jag har baxat ner min resväska från ovanpå garderoben där den legat och samlat damm i fyra månader i sin liksäck. Nu har jag inlett operation 20kg, vilket går ut på att planera vad/hur mycket jag måste skicka hem med någon slags postbåt för att inte åka på att betala en månadslön i övervikt på vägen hem.

Tre dagar kvar i Sydney.

Mamma får inte titta.

En krigszon

Vi är ju fyra tjejer som bor i den här lägenheten. Den är väldigt liten. På måndagar kommer vår städerska. Det är den bästa dagen för det innebär att alla måste plocka undan all sin skit (= slänga in det i garderoben, bokhyllan eller under bordet). Sen plockas allt successivt fram igen under veckan. Det plattas hår, det epileras hår, det sminkas i soffan, det skypeas, det laddas datorer och överlag så bara läggs det skit överallt. Idag är det söndag. Dagen före städdagen. Kaos med andra ord. Jag vågar inte ens tänka på hur det hade sett ut om vi inte hade haft städerskan...

Vi har även en hel del husdjur. Det mesta är ofarliga små skalbaggar som kommer fram på nattetid och försvinner i dagsljus. Dem märker man inte så mycket av om man inte råkar komma hem klockan tre på natten. Då är det lite äckligt. Men idag fick vi in en kackerlacka. Det har hänt två gånger innan. En gång fick vi vår danska granne (kille) till att jaga ut den. Gång två ignorerade vi den och sen hittade vi den död på morgonen (lucky shot!) Idag inledde jag operationen genom att sätta ett glas över den och hoppas på att kväva den till döds. Men ja. Kackerlackor överlever ju tydligen kärnvapen och det här var vårt största glas, så det var inte en helt optimal plan. AC klev fram som räddaren i nöden och lyckades efter många om och men få ut kackerlackan genom fönstret. Jag har hela situationen på en helt fantastiskt rolig film som jag ska dela med er i december när jag återigen har normal internet kapacitet.

Kackerlacka i glas.(även strandväska, solkräm, datorsladd och random skräp)

Product of Australia

En sak jag har tänkt på är att det här landet verkar producera allting själv. Om man går in i matbutik så ser man tomater "product of Australia", apelsiner "product of Australia", äpplen "product of Australia" och mangos "product of Australia". Ja, ni fattar. Allting görs här nere. I Sverige käkar vi tomater från Holland, vindruvor från Egypten och apelsiner från Israel. Fatta vilket maffigt land Australien är. Alla hade bara kunnat bojkotta dem totalt och de hade inte märkt någonting. Ja. Dagens reflektion.

Svårt att foka på tentaplugg när det är 27 grader, sol och man bor på en strand.

Jag har ett problem. När jag börjar lägga patiens så kan jag inte sluta. Jag skulle inte släppa in mig själv i Las Vegas.

Sen sist har jag fyllt år. Min första födelsedag som inte innebar +2 och regn. Dessutom var den extra lång. Mamma ringde klockan 02.00 och sjöng grattissång och påstod att det var midnatt hos mig. Det var det inte. Sen fick jag tårta på sängen. Jag har också hunnit skriva två tentor och på måndag kväll har jag officiellt sommarlov. Eller jullov. Det beror på hur man ser det.

Det har äntligen blivit varmt, 26 grader och strålande sol. Har hunnit med ytterligare en visit till swimmingpoolen. Det som är soft med Australien är att alla verkar umgås oavsett ålder. I sverige är det ganska uppdelat. Typ "här kan gamlingar bada, här badar barnfamiljer, här badar nudister (tyvärr precis bredvid vår favvobrygga i Malmö..) och här badar ungdomarna." Men i Australien verkar ingen riktigt bry sig om det. På Bondi Icebergs hänger alla, gammal som ung. Och alla män (oavsett ålder och kroppsstorlek) har på sig svarta speedos med texten "Bondi icebergs" på rumpan.

mat

Dilemma. Affären stänger om en timme. Tror jag att det kommer sluta regna eller bara bli värre? Hur länge vågar man vänta liksom? Jag har redan ätit gröt två gånger idag.

Övrig bra sak är att jag är en surfbräda och en våtdräkt fattigare men mycket välkomna pengar rikare. Cattis frågade om jag skulle köpa något speciellt för alla mina nya pengar. Jag sa mat. Men så är ju också mat den största glädjen. Just nu är jag lite deppig för mina nektariner, pistagenötter och mörka choklad är slut. Men om jag tar mig till affären kommer jag kunna köpa mig en mango och lite salami och då kommer jag bli glad som en lärka igen. Konstigt det där med mat.

Och blixtrar...

Jag skojade bara. Nu regnar det igen.

Det har slutat regna och sista dagen som 21

Bondi i solsken

Det har slutat regna. Det är soft. Jag har blåsor exakt över hela fötterna. Det är mindre soft. Så istället för att springa har jag gått och simmat två kilometer i Bondis utomhuspool. Eftersom jag inte kan crawla (bristfällig uppfostran som även inkluderar total okunnighet på skidor och skridskor) fick jag ta pensionärsbanan för att simma bröstsim. Det var en gubbe som mest låg och flöt sig fram, en helt galen tant som gjorde någon sprattlande ursäkt för ryggsim (det kan jag dock!) och jag. Men jag tog mig runt mina 40 sträckor och nu har jag lite ont i nacken och känner redan träningsvärken i ryggen.

Imorgon fyller jag år. Det känns konstigt. Jag har aldrig firat en födelsedag som inneburit att det inte är mörkt klockan 16.30. Jag har liksom inte ens kommit in i den där "snart fyller jag år" stämningen. Den brukar infinna sig när allting annat blir jävligt liksom. Det regnar, är kallt, mörkt och snart är det tentor. Då är det enda ljuset i tunneln att jag snart fyller år. Men, ja, den har helt uteblivit i år.

Annars, till anonyma människor som oroar sig för min stundande master kan jag säga att det är lugnt. Jag är med i gamet igen. Jag har till och med köpt nya färgpennor.

Australien ska tydligen vara ett av världens torraste länder. Överallt får man höra att man inte ska ta långa duschar och stänga av kranarna (ändå har de inte hängt på trenden med snålspolande toaletter...men det är ett annat inlägg). Man kan väl säga såhär. Vi har inte direkt sett särskilt mycket av den här vattenbristen. Det är något jävla monsunregnsoväder ovanför Sydney just nu. Jag har aldrig sett regn på det här viset. Poff, säger det, och så öppnar sig himlen och det bara faller ner vatten. Sådär mycket att man hellre äter ett ägg och tre jordnötter till middag än tar sig ut och handlar. Suck.

Bondi Beach

För att fånga dagen på ett lite bättre sätt utnyttjade jag den rådande pausen i regnet för en löprunda på stranden. Det här med regn börjar typ bli normalt tillstånd här nere. Oktober var den regnigaste Sydney har haft på 34 år. Osis, kan man kalla det. Hur som helst så var det uppehåll och mina fötter får blåsor i löparskorna så det blev till att haka på den här nya trenden med barfotalöpning. I ett av världens mest kända vattenbryn.

Det bästa beslutet vi har tagit här nere var att flytta in på Bondi Beach. Det har faktiskt inte gjort så mycket att vädret inte har varit högsommar varje dag och att dagarna vi aktivt legat och solat på stranden kan räknas på två händer (inte för AC hon har solat så fort solen skymtat fram). Det är snarare dagar som idag, gråa dagar när bara de mest inbitna japanska turisterna orkar ta sig ut till stranden, som man uppskattar närheten till havet mest. Soliga helgdagar är det folk överallt. Men gråa vardagar kan man gå ut och kolla på vattnet och få den där "oj, vad jag är liten på jorden" känslan utan att behöva armbåga sig fram bland turister med magväskor. Det är ett helt annat slags hav här nere. Majoriteten av dagarna är det ganska upprört. Man kan gå på promenadstråket 20 meter ovanför havsytan och ändå känna vågstänk i pannan. Men ibland är det helt lugnt och man kan stå och försöka fundera ut hur långt bort det är till horisonten utan att göra några större framsteg. (En sak jag undrar - ser jag horisonten sämre om jag ser kasst på långt håll eller är min horisont närmare andras?)

Om två veckor åker vi ifrån vår strand och det är nog den jag kommer sakna mest med Sydney.

Carpe Diem, Belfrage!

Jag måste bli bättre på det här med att leva i nuet. Jag suger på det. Det finns alltid någonting i framtiden som jag kan tänka på istället för att bara slappna av och se vad dagen bjuder på. Just nu är jag inne i en sådan period. På tisdag fyller jag 22. Det har jag redan lämnat bakom mig. Jag funderar nu på vad jag ska pyssla med när jag fyller 25.

Eftersom det nu inte var någon fruktansvärd hets på pluggfronten kan jag berätta vad jag har sysslat med på senaste tiden. Det har varit halvtidssittning med läkarna, svenska snapsvisor till thaimat, Lina har fyllt år vilket firades med kött (och sås) och byo. Slapp dag på stranden där vi bevittnade ett något cheezy men ändå ganska gulligt frieri. Och sen har det varit Halloween. Två förrymda fångar och en slaktare på en fest med norsk majoritet. Kvällens sista låt blev ändå Carola. Och ja, när det finns tid (det finns det ofta) så har det blivit en hel del West Wing också.

Två kreativa fångar. Har man inte cash får man jobba med maskeringstejp.

Cheezy frieri.

Lina fick ett hjärtljus med förväntad brinntid 20 minuter.

Solnedgång i Bondi.

Thinking outside the box

Nu har tentaplugget officiellt inletts. Såhär ser den nuvarande statistiken ut: I Marketing Strategy måste jag få 3/40 på sluttentan, alltså i runda slängar 7,5%. I Marketing Communications behöver jag få 7/35 (17%).

I Financial Accounting ska jag ha 11,25/50 alltså drygt 22%. I Management Accounting behöver jag tjonga in 9/50 (18%) Jag behöver alltså inte få godkänt på ett enda av mina slutprov för att bli godkänd i kursen. Jag vet inte riktigt hur jag ska lägga upp det här. Läser man bara 1/5 av boken? Eller hoppar man över 4/5 sidor. Eller skiter man i allt och går dit och wingar det och tänker att man alltid kan få lite poäng för att skriva sitt namn. Och om det verkligen krisar kan man ju bara försöka tänka lite kreativt, som den här killen.

I övrigt så har Cattis blivit alldeles för bra vän med vår städerska. Hon kallar Cattis för darling. Hon kallar aldrig mig för darling. Jag känner mig åsidosatt.