LIVET ÄR PÅ GÅNG

Okej. Ett till. Jag har precis suttit och skickat lite mejl för att därmed kunna förvänta mig svar nästa gång jag loggar på. Och så har jag funderat lite på det här med skriftlig kommunikation. Jag och mina bästa vänner har en facebooktråd som nu börjar närma sig 2,5 år. Titeln på tråden är "LIVET ÄR PÅ GÅNG" och den tog sin början några dagar in på Handels när jag hade tusen saker att berätta men samtidigt precis insett hur dyrt det var att ringa folk. (Sen gick jag ju raskt och skaffade mig det här unlimited abbonemanget för att jag alltid skulle kunna ringa vem jag ville. Skitbra. Tills dess man åker till Australien och inser att det ej går att spärra...) Så jag skrev ett mejl. Och sen dess har den där tråden varit aktiv.

Ibland är den väldigt aktiv. Ibland handlar den mest om planerade träffar, nu när ingen längre bor i Malmö blir det allt svårare att få till och det brukar börjas redan i oktober ("När är alla hemma i jul??!") Ibland agerar alla bara ut sin frustration genom att få spy ut allt dåligt som händer och stressar en just för tillfället. Sen kan det komma ett nytt inlägg från någon annan som berättar varför just deras liv suger ännu lite mer. Ibland är inläggen korta och ibland är det mindre noveller. Det bästa är dock att det inte finns någon censur. Den här tråden är min dagbok. Visst, en blogg är ju också en dagbok. Men då sitter man ju trots allt och försöker knåpa ihop riktiga meningar. På den här tråden klottrar jag ner allt som faller mig in, inga förfinande adjektiv eller illustrativa metaforer.

Ibland tänker jag att man tar vänskap lite för givet. Man tänker att det kommer finnas kvar sen. Efter att man har åkt på den där creddiga resan, tagit det där mötet, lagat middag, hunnit gymma - ja, då ska man ringa. Sätta sig ner med en kopp te och prata, prata och prata. Men sen händer alltid något. Mötet drar ut på tiden, middagen blir inte av och man kommer hem trött och gnällig och vill egentligen inte prata med någon. Man kan ju ta det imorgon. Och innan man vet ordet har man diskuterat det där viktiga man hade på hjärtat med någon annan, någon som fanns nära till hands för att man inte tog sig tiden att prata på riktigt. Jag tycker det är urbota dumt. (urbota..coolt!) Det är så mycket som är helt idiotiskt upplagt här i världen. Tidskillnader, viktiga möten, utbildningar, olika karriärsval, hets och stress och helt plötsligt så har man tappat kärnan. Det oroar mig ständigt.

Problemet med den här tråden är att livet inte är på gång. Livet händer nu.