Det finns inte så mycket att göra här nere längre. Jag vill börja packa till Australien men det går ju, av förklarliga skäl, inte. Så jag sitter mest och har reseångest. På torsdag ska jag åka fyra timmar i bil för att säga hej hej till min farmor, "utifall att" vilket leder till en helt annan slags ångest. Dessutom har jag läst ut min bok. Det är 25 plus och sol varje dag vilket i och för sig är nice men endast innebär att jag släpar mig från sängen till solen där jag somnar om och varje dag bränner en ny kroppsdel.

Dock har jag lyckats släpa ut mig själv på några fler löprundor och något helt revolutionerande har hänt. Efter att ha lyckats ladda ur min ipod och behövt springa två rundor utan den så känns det nu snarast befriande att springa utan musik. Innan har jag alltid hatat det där glappet mellan två låtar då man hör sina egna flåsande andetag. Frenetiskt har jag tryckt och tryckt för att få fram en ny peppande låt. Men nu, helt plötsligt, känns det helt okej att bara höra mina frustande utandningar på exakt vart fjärde steg.

Ja som ni ser. Det finns inte så mycket att göra här längre. Som tur är ska jag till London på fredag.

Sommarstress i Malmö

Jag gör mig redo för att sova min andra natt i Malmö i den nittiosäng som jag numera har blivit degraderad till, i ett rum fullt med diverse övergivna hemslöjdade föremål. I Richards hem har de fortfarande gipsfigurerna sen trean kvar på display. I mitt hem är de väldigt få saker om passerat pappas kritiska öga, de flesta har hamnat i vedkorgen och våra hantverksaspirationer har dött med dem. Men så är vi ju fyra ungar också. Det som inte går att bränna verkar ha hamnat här. I gästrummet – där jag är den absolut mest flitiga gästen.

Det låg paket på min säng när jag kom hem. Ett från mamma och ett från pappa. Från mamma fick jag en klänning. Från pappa fick jag en lysknapp han hittat i förrådet som ska ersätta den trasiga jag har i köket. De är bra på olika sätt, mamma och pappa.

Jag är lite småstressad också. För det första är Erik redan är jättebrun. Idag var det strålande sol och jag gjorde ett tappert försök som har slutat i brända axlar och fortfarande likbleka ben. För det andra är alla mina bröder jättevältränade och träningsfreak. De har omvandlat vårt förråd till något slags hemmagym där de står och lyfter sanddunkar. Min träning har ju gått sisådär det senaste halvåret så jag tänkte föröka kompensera det med tio dagars bootcamp. Så igår hetsade jag ut David på en lång löprunda och idag hetsade jag ut mig själv, nu har jag ont i låren.

För det tredje ska jag till tandläkaren nästa vecka och det är bull läge om de hittar ett hål för det har jag inte tid att laga innan jag drar till andra sidan jordklotet. Förra året sa de åt mig att börja använda tandtråd. Så jag köpte lite för några veckor sen men fattar fortfarande inte hur det ska gå till. Så nu är jag lite orolig och borstar tänderna fem gånger om dagen i något slags sista räddningsförsök.

Och sen har jag kommit på att jag missar kräftsäsongen i år. Det gör mig lite ledsen. Utöver det så är allting väldigt bra och jag har hunnit med två handlingar på mammas ica-kort (vilken lyx att slippa prisjämföra fryst kyckling och alltid komma hem med muterade euroshopperfiléer från oklara djur).

Tre veckor kvar

Om exakt tre veckor sitter jag på ett plan mot en annan kontinent. Det ska bli spännande. Innan vi kommer dit ska jag dock ner till Malmö och över till London för kvalitetstid. Innan dess ska jag städa min lägenhet så nitiskt att man hade kunnat slicka på golvet. Det är där jag är idag. Det är ganska tråkigt. Hittills har jag putsat mina fönster. Nu tar jag paus.

För störst av allt är kärleken

Den här bilden har jag då tagit själv. Jag vill bara poängtera det.

Det positiva i kråksången är trots allt att det inte blev ett dugg tomt på Tre Liljor 1. En knapp timme efter att Richard åkt stormades lägenheten av två rojalistiska vänner. Därefter läste vi Svensk Damtidnings alla bröllopsupplagor och fräschade upp kunskaperna om Europas alla kungahus, speciellt de här rikeslösa personerna med extitlar – de är allt lite knepiga.

Igår var vi tidigt ute på Stockholms gator för att hitta en optimal plats. Det gjorde vi. Det gjorde alla andra också och från kortegen var allt jag såg några guppande vaktmössor. Men sen lyckades vi ninja oss fram hela vägen till slottet och stod på sådant avstånd att bilderna i maxzoomen blev riktigt bra.

Det var en märklig känsla att stå mitt i ett folkhav och vifta lite med en flagga för femton kronor. Att jubla när två så uppenbart tokkära personer försiktigt pussas. När nationalsången spelades fick jag gåshud ända in i benmärgen. Nationalsången används ju mest i fotbollslandskamper och associeras med sammanbitna käkar och fokuserade blickar. Men det här var något helt annat. Här sjöngs den vid ett sådant tillfälle den faktiskt skrevs för och patriotismen bara spirade. Det kan ha varit så att jag grät och klämde i lite extra på den där raden om att leva och dö i norden.

Efter en kväll med SvtPlay och dans på ett torg jag knappt visste fanns är det som en gigantisk baksmälla drabbat Stockholm. Allt rivs ner. Alla busslinjer går som vanligt. Mina vänner har återvänt till Malmö. Alla tv-klipp går på repris och ingen vill egentligen överge detta trevliga samtalsämne för valfläsk och fotbollstacklingar. Inte riktigt än. Så vi ser allt en gång till.

Framförallt ser jag Daniels tal och får en klump i halsen varje gång. Stackars alla blivande brudgummar inom den närmsta framtiden. Vilken vidrig prestationspress. Och sen tänker jag att han har fruktansvärt rätt. Att störst av allt är kärleken. Det är bra att bli påmind om det ibland så man inte inbillas att tro att störst av allt är ett toppjobb med bonus och en porsche. Eller en etagevåning och Louboutinklackar. Eller något annat trams. Det är lätt att inbilla sig andra saker nuförtiden men Prins Daniel redde ut begreppen med den äran – störst är kärleken. Ingen diskussion.

Nu ska jag, som obotlig rojalist och romantiker, återhämta mig lite, helgen har tagit på krafterna. Ställa om fokus till Elfenbenskusten-Brasilien, återgå till min att-göra lista och ringa min pojkvän och berätta vad som är störst – så att han också har koll.

Så ses vi igen, Marybelle.

Richard har precis vandrat ut genom dörren. Iklädd kostym, turkosa strumpor och med en gigantisk resväska har han gett sig av till London. Nästa gång han kommer hit igen är det bara ljust fem timmar om dygnet och knappt det. Snö och jävlighet. Jag funderar lite på att slänga hans tandborste. Den kan ju ändå inte stå där och bli ofräsch till december. Det gör mig lite ledsen.

Vi ses förvisso om två veckor igen, en weekend. Så det här är egentligen bara en försmak om vad som komma skall. Vilket är Sydney och 170 dagar (och nätter) som vi ska spendera med tio timmars tidsskillnad. Hur förhåller man sig till 170 dagar? Det är ju ganska kort tid sett i det stora hela. Typ utslaget på ett helt liv är ju 170 dagar ingenting. Det är väldigt lång tid om man fortfarande är nykär och precis börjat vänja sig vid att aldrig sova ensam. Börjat deala med det faktum att bara 60 cm av sängen tillfaller mig.

Phileas Fogg reste ju jorden runt på 80 dagar. Två varv hinner man runt jorden, med det sena 1800-talets alla färdsätt. Två varv runt, innan jag och Richard kommer ses igen. Jag tycker det suger. Och är fullkomligt nödvändigt på samma gång. För jag är 21 och jag ska till Australien. Man måste åka på äventyr. Så är det bara.

Hur som helst så har Richie Richs uttåg ur Tre Liljor 1 onekligen satt igång startskottet på den slutgiltiga nedräkningen. Om dryga tre veckor bär det av till Sydney. Jag har köpt öronproppar och fixat visum men annars så är jag totalt oförberedd. Vad ska man packa liksom?

Det där med Sydney innebar lite av ett kryphål i mitt tidigare så bestämda beslut att låta Marybelle självdö. Men nu är det ju som så att jag är usel på alla slags kommunikation som inte sker skriftligt. Man måste liksom ringa mig. Jag ringer inte upp. Det beror inte på att jag inte vill prata med min omgivning men jag glömmer liksom bort att ringa. Och jag misstänker starkt att min telefonkontakt kommer minska ytterligare i Australien när ett samtal till Sverige (eller London, Thessaloniki, Singapore eller Milano) kostar ziljoner kronor. Så därför kan jag nu lösa mitt nätverkande elektroniskt med massa flugor i samma smäll. Gud så effektivt.

Så här är jag. Igen.