Nu har jag varit i Europa i över en vecka och allting börjar lägga sig. Det känns oändligt länge sen jag gick runt i shorts och bara tanken är lite skrattretande när man tittar ut och ser ett konstant snöfall.

Milano var soft. Richard såg ut som sist jag såg honom. Vi såg duomen som Richard har tjatat om i ett halvår. Det var skönt att fått sett den med egna ögon. Annars spatserade vi mest runt och planerade vår nästa måltid. Det är roligt att vara med någon som tycker att mat är exakt lika kul som jag. Om inte roligare.

Igår blev det recapfika med Malmis och Sara. "Jag har funderat lite på hur vi ska lägga upp det här, vill ni köra kronologiskt eller?" Och idag kommer mamma. Jag gillar det här med lov. Jag börjar få ångest inför att behöva varva upp igen.

Jag tyckte jag klarat mig ganska bra från jetlag. Tills dess att jag vaknade av mig själv 03:40 idag. Men det kan ju i och för sig också haft något att göra med att jag lämnar Stockholm för Milano om en halvtimme!

Internet går också som en raket. Svisch säger det och så är sidan laddad. Sverige alltså..!

Tre Liljor 1

Det känns som jag sackar efter med minst tre inlägg. Men det är svårt att blogga från en flygplansstol. Hur som helst så sov jag min sista natt i Sydney i exakt samma rum där jag, AC och Cattis sov vår första natt när vi kom i juli. Det var lite sjukt. Men jag gillar sånt trams, slutna cirklar ger mig en känsla av closure.

Dagen efter blev det taktisk packning och jag lyckades rutinerat att få väskan att väga exakt 20,0 kg. Iförd min bästa outfit i säckiga mjukis, fotriktiga träningsskor, stödstrumpor och smutsig tjocktröja var jag beredd att ta mig an 30 timmar flygplan. Nio timmar till Hongkong innebar "Eat Pray Love", "The Killers" och ganska mycket tetris. Hamnade bredvid en kille som inte ville snacka, det tyckte jag var soft - för det ville inte jag heller.

I Hongkong låg en kines på en bänk och snarkade hur högt som helst. Det var roligt. Tretton timmar till London bredvid två svenskar innebar mest obekväma sovställningar och en ständig rädsla för att falla i REM-sömn precis när maten kommer.

I London påstår de att jag inte har en bokning för sista flighten hem. Det var inte läge. Jag hade ingen som helst lust med att bli fast i London efter ett dygns flygplanssvett. Nu skulle jag hem. Efter lite frustrerande gråt kom jag med och hamnade bredvid exakt samma personer som Hongkong flighten. Lustigt.

När planet äntligen landade i Stockholm var jag själaglad. Den första pusten iskall luft kändes som en frisk fläkt. Den andra pusten iskall luft kändes kall. Den tredje pusten iskall luft kändes jättekall. Men jag var hemma. Och ute i ankomsthallen stod pappa och sa "vi tar en taxi!".

Att sätta nycklarna i dörren var nästan lite spännande. Min lägenhet var så ren, stor och luftig. Vi gick och handlade det nödvändigaste för att sedan få sätta tänderna i surdegsbröd med bregott havssalt och mammas hembakade lussebullar. Jag var nöjd. Sen dess så har jag tvättat (det blir rent!), druckit vatten (åh gud så gott!), pratat med alla mina bröder i telefon (härlig känsla att veta att det inte kostar 15 spänn minuten att prata skit), ätit yoghurt (mm...mums!) och sovit en natt i min säng (ord kan inte beskriva hur skön den är!).

Idag ska jag gå och träna, åka in till stan och gå till H&M! (aaaah! Finally!) Sen ska jag packa inför Milano, fixa ett nytt körkort och äta middag med Rebbis.

Sluta på topp

Jag har precis tagit en sådan där ovanlig dusch som man har längtat efter i över ett dygn. Kroppen är täckt av smuts, salt, sol, sand och solkräm och vatten har aldrig känts bättre. Tre dagar utan mobiltäckning och med spartana duschmöjligheter på Fraser Island får en onekligen att uppskatta modern civilisation. Tre dagar på Fraser Island får en också att uppskatta allt det som är den klara motsatsen till civilisation. Kilometer efter kilometer av strand, naturliga pooler, stora sandberg, bäckar med glasklart vatten och kompakt regnskog. Sköldpaddor, hajar, dingos, delfiner och en jävla massa småkryp i sitt naturliga klimat. Inget smink eller speglar och en avslappnad attityd till omvärlden. Man behöver sånt ibland.

Fraser Island var helt underbart och efter vår oflax med vädret var vi beredda på det värsta. Men det blev bara några skurar och där i mellan sken äntligen solen. Allsång i bilen med tveksam växelskap, en uppeldad grill och drinklekar från alla olika nationaliteter. Man sitter där mitt emot en främling från Frankrike. Fem minuter senare inser man att personen ifråga har gjort en utbytestermin på Handels. Världen alltså.

Fraser Island innebär också att mitt sista äventyr i Australien är slut. Nu börjar den långa återresan. Men som med allt annat ska man ju sluta på topp. Om regnet i Rainbow blev resans floppstopp och en klar low så blev Fraser en high som jag nog kan leva på till dess att solen börjar titta fram i Sverige i vår.

Det känns väldigt konstigt att göra bokslut på något som har pågått en så lång tid. Det känns surrealistiskt att jag om tre dagar är hemma och om fem dagar är med Richard. Det känns konstigt och tråkigt att inte längre dela lägenhet, äventyr och tankar med AC, Catten och Norskan. Det har blivit en liten självklarhet vilket onekligen kommer göra att min lägenhet kommer kännas väldigt stor och tom.

Vi har levt oppepå (ja å – oppepå) varandra och på väldigt kort tid lärt känna varandra väldigt bra. De ser på mig när jag är sådär hungrig att jag när som helst kommer explodera. De trycker i mig lite choklad för att inte helförstöra stämningen. De vet att jag tenderar lägga borsten i sängen och inte på nattduksbordet (där Cattis dock alltid lägger sin…) De har fått stå ut med mig när jag inte visar upp mina bästa sidor och de har de gjort med bravur. Äsch. Nu börjar jag grina lite. Vi gör bokslut lite senare.

PS

Glomde saga att det inte finns nagon tackning har...flax? Nej.

Oflax i Rainbow

"Har vi flax eller har vi inte det?" - en retorisk fraga stalld av Kristin efter att vi vaknat upp till fjarde dagen i rad med regn. Det visar sig att det inte finns sa mycket att gora i aussieland nar det regnar. Och som det regnar. Det bara forsar ner. Forsta dagen ar ratt okej, man laser en bok, chillar inomhus, sticker ut och springer i ett tillfalligt uppehall. Andra dagen, segare. Tredje dagen borjar man bli frustrerad och brannan flagar. Fjarde dagen borjar -22 och sno kannas lockande. Vad som helst ar battre en regn.

Speciellt om man befinner sig langst en kust vars enda attraktion bestar av en strand. En jattefin strand som sakert ar underbar i solsken. Man hade kunnat ligga dar hela dagen, sola, bada, se solnedgangen, ata picknick. Men ingen strand ar sarskilt soft i regn. Inte ens de finaste.

Just nu ar vi i Rainbow Beach. Ett stalle med uppskattningsvis 1000 bosatta. Hostelet har inga datorer utan kor sitt bokningssystem i en stor bok med tippex och fargpennor. Har finns absolut ingenting att gora i regn. Vi har sett tre filmer, alla jattedaliga.

Nu ska vi aka harifran. Rattare sagt - vi borde redan ha suttit pa en buss. Men aven bussbolag har lite oflax ibland. Sa en busschaffis fick hjartattack (jattehemskt!) och en annan buss gick sonder. Sa var vistelse i Rainbow forlangs ytterligare nagon timme (for mycket!)

Imorgon aker vi till Fraser Island. Vadergudarna spar regn, solblandat regn och aska. Vi ska campa. "Har vi flax eller har vi inte det?" Jag vet inte vad ni tycker men mitt spontana svar ar.... OFLAX!

Saker jag har tappat bort på den här turen

Jag är överlag en ganska ordentlig person.Därför blir jag skitirriterad när allting brister och jag tappar bort saker. Jag hatar att tappa bort saker!

1. Min ryggsäck. Glömde den på en Greyhoundbuss. Upptäckte det en timme senare. Fick panik. Men snäll busschaffis hade dumpat av den på kontoret. Lycka!

2. Mitt körkort. Spårlöst försvunnet efter Brisbane. Har letat överallt som en tok men antagligen springer någon liten minderårig småkriminell australienare runt med det och begår brott just nu...känns sådär.

3. Min borste. Hela tiden. Kommer dock tillbaka gång på gång, pålitlig sak.

4. Min fotfil. Också spårlöst försvunnen. Jätteirriterande.

5. Min kavaj. Clara hittade den dock och lämnade tillbaka den innan jag ens insett att den var borta.

6. Gratismiddag biljett. Segt.

Att göra något halvhjärtat.

Här är en klassiskt jättedålig och totalt värdelös bild utan användningsområde. Men det är sånt här jag roar mig med när jag har varit klar att gå i 20 minuter och Richard fortfarande bara har kommit till tandborststadiet.

Det här med utbyte tvärs över jorden är en jättespännande grej som jag är väldigt privilegierad att få prova på. Det här med distansförhållande däremot är mest en väldigt jobbig utmaning som jag skulle råda alla att hålla sig borta ifrån.

Visst är det skönt att få ett kvitto på att det funkar även 2000 mil bort, men det var egentligen aldrig ett orosmoment. Jag och Richard har haft ett fruktansvärt bra distansförhållande. Långa skypesessioner, ett och annat handskrivet brev, massor med telefonsamtal och tusentals (ja, jag tror det…) sms om ditt och datt, ingenting och allting på samma gång. ”Vad har hänt på din sida jorden?” har blivit en ständig fråga och allt som ofta är svaret ”Inget alls, sen sist vi snackade har jag sovit 8 timmar…” Det har helt enkelt funkat bra. Men jag är trött nu. Jag är trött på allting som innefattar en telefon eller internet. Jag vill ha en kram. Batterireserven sinar och jag med den.

Det är som att fattas en bit, som att vara hålig. Den senaste veckan har jag känt hur de där håligheterna bara ökar i storlek. Jag har försökt lappa ihop dem lite här och var men märker att jag inte orkar. Jag gör allt halvhjärtat. Jag försöker fokusera hela livet på nu:et. Australien. 25 grader. Bad. Surfing. Se grejer man ska se. Bocka av saker på listan. Så att jag inte ska bli besviken på mig själv sen. Men allt jag gör är att tänka på Milano. När Milano kan tänkas vakna, när Milano kommer somna. Hela mitt liv kretsar kring Milano. Jag har aldrig ens varit där.

Noosahälsning

Om någon skulle få för sig att fråga mig vad jag kommer sakna minst med Australien (det verkar inte som någon verkar få för sig det så jag kör en liten retorisk fråga själv) så skulle svaret vara självklart. Våningssängen. De senaste fem månaderna har inneburit våningssäng. Och av någon anledning går jag alltid på överslafen. Det är mysigt och så - förutom när man måste klättra upp, eller ner, eller gå på toa mitt i natten eller glömt ta med sig näsdropparna upp i sängen, eller vill stänga dörren, eller släcka lyset. Ja ni förstår. Det är ett himla klättrandes i våningssängar. Bottennappet av våningssängar var nog i Brisbane där vi fick en ricklig grej där överslafen dessutom hade något slags hål i mitten av madrassen vilket gjorde den högst obekväm.

Nu ligger jag i en våningssäng i ett regnigt Noosa medan de andra gör sig redo för en hostelmiddag. Kyckling Curry för 3 dollar. Det passar min budget perfekt.