En vanlig dag i skolan

På tisdagar har jag lunch själv. AC rusar iväg på tutorial och jag strosar runt med en 4dollars macka (värt!) i ena handen och tittar på havet av asiater som också rusar omkring över hela campus. Många av dem har ulliga, gulliga pennskrin. Vi har sett en som har mumintrollen på sitt. En annan har Lilo och Stitch. Jag har inte hittat så många vänner bland pennskrinssamlarna så jag spenderar mest min lunch i ensamhet.

Idag var det 25+ och strålande sol och jag gick och satte mig utanför The Quad = fina huset som finns med på alla broschyrer men där man väldigt sällan faktiskt har någon lektion. Från gräsmattan utanför ser man skylinen av Sydneys business district åt ena hållet. Åt andra hållet ser man allt som oftast någon studentförening som bjussar på free barbecue (äcklig korv på vitt toastbröd - ovärt!) Idag var det en förening som kallar sig "This Is Life". De höll en debatt angående Jesus uppståndelse. Det tyckte jag var lite för magstarkt som lunchunderhållning så jag återvände till deckaren pappa skickat med mig. Den handlar om folk som smugglar amfetamin genom att äta upp det och sedan spy upp det igen. Mycket intressantare.

Nu kan man ju luras att tro att allt är frid och fröjd på campus. Men se, det är det INTE. För rätt som det är så poppar en sån här jävel upp. Helt tama vandrar de omkring och skrämmer livet ur skandinaviska utbytesstudenter som inte är vana vid fåglar i samma size som en hund. Dessutom käkar de från papperskorgarna. Ofräscht.

mmmm...möms!

Masterchef - Bondi Edition

De har snöat in på programmet Masterchef här nere. ALLA pratar om detta fenomen som innebär att folk lagar mat på TV. Finalen sändes för typ en månad sen och var det program som fick högst tittarsiffror någonsin. NÅGONSIN! Och alla våra föreläsare tjatar vidare. Masterchef dit och Masterchef hit. Världen har inte blivit sig lik efter Masterchef.

Så jag bjussar på en bild från vårat kosthåll. Såhär ser vårt gemensamma skafferi ut. Översta hyllan är privatvaror. Längst till vänster har jag bunkrat upp med russin och två burkar baked beans som jag köpte första veckan och redan vet med mig att jag inte kommer äta. Sen kommer AC:s sektion. Hon har ju inte bott hemifrån tidigare. Så hon har gått på den där niten "Äh, jag kan äta soppa och morötter! Det är gott!". Det tar ett tag innan man inser att det inte är så gott med pulversoppa, det är liksom en inträdesfas till vuxenlivet att inse att det är värt att spendera pengar på mat. Så hon har ett gigantiskt lager med diverse soppor (och även 3 kg morötter i kylen) som hon ska äta - snart.

Efter det kommer Kristin. Hon kör på Coles egna tonfiskburkar som hon inte kan öppna utan AC:s hjälp. Och TimTams (australiensiska chokladkakor). Hon konsumerar TimTams i rasande fart. Nästan lika fort som hon dricker upp en liter mjölk.

Längst till höger hänger Cattis. Hon använder skafferiet precis som jag och bunkrar mest upp på snacks. Annars gillar hon bröd, kött och kaffe. Högst avståndstagande mot vår kyckling och tonfiskburkar dock.

Hyllan längst ner är vår gemensamma. Den består nästan uteslutande av billiga kolhydrater och tomatsås. Jag har redan ätit mer pasta och köttfärssås än vad jag normalt brukar göra på ett halvår.

Financial Accounting gone wild

Jag studerandes mitt ben: "Det spelar ju för fan ingen roll hur mycket man eliminerar. Det kommer ju upp nya hår likförbannat hela tiden"

AC: "Du menar kanske epilera?"

Bästa bilderna hittills

Det här är de roligaste bilderna hittills. Överst är en förvirrad AC tillsammans med en odräglig indier som helt avbröt hela vår strandlek och insisterade på att få vara med på bild. Det tyckte de var ett representativt semesterminne. "Oh, ja här är några främlingar vi träffade på en strand."

Den andra bilden skulle vara jag som lite lugnt och harmoniskt betraktar vattnet. Men helt plötsligt så störs hela bildfriden av en oproportionelig man i speedos som vandrar in i förgrunden. Den kommer inte hamna i fotoalbumet...

OZ-kuriosa

Det finns tydligen ett djur som heter possum här nere. Det verkar vara någon korsning mellan känguru och råtta. Tydligen bygger de bon på husvindar och man får då inte lov att flytta dem. Om man nu nödvändigtvis inte känner för att ha en hel kängurufamilj springandes runt ovanför huvudet så kan man ge sig upp på vinden och bygga ett nytt hus åt possumen. Först när hela familjen flyttat in i det nya huset så kan man flytta det, men högst hundra meter för annars blir possumen förvirrad och dör. Jättekonstigt.

"Men vi ska ju bara få godkänt"

Vi har mid-term i Financial Accounting på måndag. Ja, jag vet. Ni har knappt haft upprop där uppe i de svenska skogarna men vi är redan halvvägs igenom terminen. Det är egentligen inte så svårt och vi har gjort allt innan. Men de gör liksom inte på Gunnars sätt här nere. De har hittat på massa egna tillvägagångssätt och det klurar till allt lite extra.

SPRINGBREAK

Vi har äntligen fått tummarna loss och lyckats navigera runt på Jetstar (värdelöst företag som tar 50 kr per PERSON om man vill betala resan med VISA-kort) och börjat boka upp oss för lite hederliga turistaktiviteter här nere på kontinenten. Nästa helg drar vi till Melbourne för att reka läget där och på Springbreak bär det av till Withsundays för en liten kryssning i barriärrevet. Och sen kommer jag direkt från playan för att möta Richie Rich på flygplatsen. En bättre plan helt enkelt.

Men innan det har vi två midterms, två presentationer och lite annat oklart ditt och datt som vi ska lämna in, typ som 3 reflective journals á 300 ord där vi får skriva exakt vad vi vill, inte allt för ansträngande med andra ord. Men det måste ju fortfarande göras. Det tycker jag är lite segt.

Att känna sig som hemma

Ibland känns det inte alls som man har tagit sig tvärs över jorden för att uppleva nya kulturer. Ibland känns det precis som hemma. Som när man ser Marabou mjölkchoklad i kvartersbutiken.

I övrigt så har jag insett att det här med att vara en freerider är inte så enkelt som man tror. Det är fan en konst att låtsas göra någonting men göra ingenting. Framförallt när man känner på sig att de som faktiskt borde göra någonting är ute och cyklar i den australiensiska bushen.

122 blev 40

Det här är nog en av de bästa dagarna sen jag kom hit. Och det kan jag säga trots att jag är förkyld och bara har fått 5 timmars sömn i natt. Det kan jag säga trots att dagen bara har börjat.

Innan jag åkte så liknade jag det här halvåret som ett marathonlopp. Jag sa att jag stod på startlinjen och trampade lite nervöst. Ivrig att få komma iväg. Ivrig att få komma i mål. Orolig över om jag verkligen valt rätt löparskor och om ipoden skulle hålla hela vägen. Övervägt att kanske skita i allt ihop. Skamset skylla på en stukad fot och kunna gå hem och lägga sig på soffan igen.

Jag har aldrig sprungit ett marathonlopp så jag kanske har fått det hela helt om bakfoten men jag skulle tro att den första milen är ganska psykande. Man känner liksom flåset redan vid fem kilometer och då har man 37 jävlar kvar. Men när man väl har sprungit en mil så borde den andra gå av bara farten. Skorna passar och ipoden funkar fortfarande.

Men sen någonstans vid tredje milen och andra varvet runt Stockholm, då tänker jag att man bara kommer vilja ge upp. Det spelar ingen roll hur mycket buljong man trycker i sig man är liksom trött ändå. Och skorna gör ont också. De jävlarna. Någonstans långt där framme vet man att en afrikan utan svettproduktion redan har gått i mål. Han flåsar inte ens. Jag tror tredje och fjärde milen bara går på vilja. Iskall jävla envishet, trots att man känner blodblåsorna under fötterna så slutar man inte springar. Man tänker ju inte bryta en mara om man har kommit 3,6 mil liksom. Trots att ipoden har slutat att fungera.

Och sen när man springer upploppet med mjölksyra och spyan i halsgropen då tror jag att det är värt det. När man väl har gått i mål så lär man väl börja grina av ren utmattning. Eller svimma.

Ungefär sådär liknade jag det här halvåret till Richard. Och så sa jag att det spelar inte så stor roll om jag får blåsor eller måste stanna och linda benet så länge vi kommer i mål. Richard höll med. Han har dock en mycket enklare (manlig) åskådning på det hela. Hans är inte riktigt lika lång och utförlig. Inga detaljer kring ipodar och skor. Den är mer: "Det är väl inte så mycket att klara av, det är väl bara att göra."

Hur som helst (det bara bubblar ord idag, jag har ju inte kommit till poängen än) så är idag en bra dag eftersom vi bestämde oss för att göra marathonet till två halvmaror istället. Med en lång paus för vatten och återhämtning i mitten. Och igår bokade Richard in sig på ett flygplan till den södra hemisfären. Det är fortfarande 40 dagar dit. Men oj vad 40 är mindre än 122.

Och det var precis den energiboost jag behövde. Nu bara spritter det i benen, mjölksyran är som bortblåst och jag tror jag kommer kunna spurta hela sista milen.

Jag är inte partisk när jag säger att hon är bäst.

Det här är Jasmin. Hon är bra på mycket. Hon är väldigt bra på att sjunga. Och spela teater. Och rita. Och dansa. Hon har egentligen alla slags artistiska egenskaper som jag totalt saknar.

Hon är också väldigt bra på att prata om något hon inte vet alls vad det är men att få det att låta som om hon har doktorerat på ämnet. Det är jag med. Vi kan ha ganska kul när vi väl sätter igång. Och sen är hon väldigt bra på att vara sig själv, utan krusiduller liksom. Det tycker jag är coolt.

Hon är också skitbra på det här med kläder. Det är inte jag. Jag går liksom alltid på samma spår. En röd klänning med klockad kjol och jag hivar upp kortet, oavsett vad rådande trender säger. Jag skiter liksom lite att det är håliga lacktights som gäller men Jasmin är grym på att hitta guldkornen bland trenderna. Jag har inte sett hennes kompletta garderob på ett tag nu men redan när vi var 14 var den imponerande.

Hur som helst så är Jasmin nu med i en tävling. Som kräver att folk röstar på henne. Jag hade ju kunnat sitta här själv och bombröstat för glatta livet en hel dag men nu är systemet så fiffigt uppbyggt att man bara får rösta en gång. Det går väldigt snabbt och ni har faktiskt tid, om ni tänker efter. Gör det. HÄR!

Jag har ju glömt berätta om vår dramatiska incident häromdagen när vi hittade en kackerlacka i vår lägenhet. Vid sådana tillfällen är det ett klart minus att bo fyra tjejer som inte gillar djur. Vi var tvungna att springa över till våra grannar och be om manlig assistans. Senare, när AC och Kristin var på födelsedagsfest hos vår granne (som de trodde fyllde 25 men visade sig fylla 35) berättade han att knepet för att undvika kackerlackor är att aldrig ha smutsig disk. Så nu diskas det febrilt i vår lägenhet.

Speed-oz

Man skulle ju lätt kunna tro att det här med speedos har gått ur modet överallt förutom i Ryssland. Det visar sig att så inte är fallet. Hela Australien (eller åtminstone Bondi, har inte riktigt bedrivit min undersökning på andra ställen) verkar krylla av biffar som gör allt i speedos. De joggar stranden fram, hänger på utomhusgymmet och jämför muskler eller så går de bara omkring och är allmänt nöjda med sig själva. Den här killen tog priset när han hade en lååång stretchingsession på stranden igår. Notera att det står North Bondi på rumpan. Så käckt.

Det går bra nu...

Igår blev vi uppgraderade till livräddare. Ungefär så bra är vi nu...

Igår träffade vi en kille som hette Jeremy. Han hade inga skor. I övrigt var han helt normal och trevlig men han gillade inte skor. Så han går barforta. Hela tiden. Överallt. Han hade liksom gått till skolan på morgonen barfota, utan att ta med sig ett par skor. Det tyckte jag var mycket, mycket konstigt.

På tal om val...

"Jag hoppas ni skall gå och rösta. Det kan ni nog göra redan nu."/pappa.

Jag gillar pappor. De är sådär korta och koncisa. Ingen anledning att skriva mer än vad man faktiskt vill få sagt. Och så gillar jag att de oroar sig över hur det ska gå med Sveriges politik och vår medborgerliga plikt. Det gör AC:s pappa också. Han har dock oroat sig lite längre och såg till att skicka iväg sin dotter med utförliga instruktioner hur det här utomlandsröstandet går till. Vi ska gå till konsulatet. De har öppet ganska ofta och länge. Vi lovar att gå!

by the way. Det är ingen monolog det här. Det här är en multidialog. Jag förklarade ju det här i inlägg ett. Det är dyrt att ringa, det är meck med tidszoner och skit och man vet aldrig när ni på andra sidan havet är vakna. Men jag förväntar mig någon slags respons på alla klockrena iakttagelser jag häver ur mig eller delar av mitt rika inre liv jag delar med mig av. Ni får med andra ord gärna ge mig några livstecken tillbaka...

Wicked Van?

Alltså jag är inte bitter eller så. Sydney var trots allt mitt förstahandsval och till Thailand kan jag åka någon annan gång. Men det hade ju varit lite nice att vara på ett ställe där allting kostar 5 spänn. Då hade man kommit land och rike runt på de här csnpengarna. Men nu är ju vi i Australien och här kostar allt som i Sverige om inte ännu mer. Det gör en lite irriterad. Så efter att ha suttit och kollat runt på de tre flygbolagssidorna som verkar finnas här (konkurrens? RyanAir? Var är ni?) så har vi blivit tvungna att skippa Fijiplanen. Det gjorde oss lite ledsna i någon minut eller så innan AC kom med den briljanta idén att vi ska göra Oz osäkert i en Wicked Van.

Jag är spontant emot bilsemestrar och stora kombisängar men så länge den har AC (hehe, ordvits) så antar jag väl att man klarar sig...

Nu vill jag sjunga dig milda sånger

Jag har inte haft något bra att läsa här nere på ett tag nu. Jag försökte mig på den där danskboken som Lena Sundblad skrivit och Maria rekommenderat men jag blev mest deprimerad på mänskligheten och väldigt insatt i dansk politik. Mer insatt i Danmark än i Sverige faktiskt. Så sen tänkte jag att jag kunde börja utforska bokhyllan i vår lägenhet där tidigare hyresgäster har lämnat efter sig böcker i blandade storlekar och genres.

Nu kan man ju tänka som så att om jag läser världens bästa bok så vill jag ju ta med mig den hem igen. Inte lämna den till random människor som ska bo i vår lägenhet efter oss. Exakt så har alla våra tidigare hyresgäster tänkt och lämnat lite småskit. Först tog jag en turkos bok med en födelsedagstårta på. Den handlade om en kvinna i medelåldern som hade livskris och blivit av med jobbet. Hon verkade dock inte bry sig så mycket. Det enda hon brydde sig om var chocchip muffins. Jag tyckte boken sög och när jag råkade vattenskada den var det inte med en stor sorg som jag slängde den.

Sen gick jag på något som liknade en klassiker. Den hade nog kunnat vara bra om inte texten varit så liten och jag behövt koncentrera mig så hårt för att hänga med. Så den ligger på paus. Sen kom Cattis hem med lite böcker hon fått låna av Lisa.

Motvilligt tog jag upp den här milda sånger boken. Jag har sett den i bokhandeln. Jag har sett den få skitbra recensioner men jag gillar liksom inte böcker med för långa titlar. Jag tyckte den lät tråkig. Och framsidan var typ grå. Så jag har inte läst den, förrän nu. Det är ofta så att de böcker jag läser högst motvilligt visar sig vara de bästa. Så var det nu med. Och det var så länge sen jag läste en bok som bara var fin. Jag har läst den på bussen och tåget (trots att det satt en galen tant två rader bort och skrek att hon var schizofren så behöll jag fokus) och jag blev lite ledsen när jag hittade en vän på tåget hem igår och var tvungen att socialisera lite istället för att fortsätta läsa. Nu är jag snart klar med den, det känns segt.

Och om någon (mamma?) känner för att posta ner "Sonat till Miriam" så är det fritt fram. Hr är adressen utifall att. Ni kan posta annat också. Cattis får vykort med roliga motiv hela tiden, jag vill också ha!

Campbell Parade 7/58,

Bondi Beach, Sydney

2026 New South Wales

Australia!

På lördag är det val här i Australien. De har en liten annan approach än vi svenskar till det hela. I två veckor gick jag omkring och trodde att Tony Abbot (oppositionsledaren) var en efterlyst rånare efter att ha sett reklamer på tv som innehöll Tonys mugshot och någon uppmaning om att run for my life. Men han är alltså förhållandevis ofarlig. Det ska bli spännande att se vem de väljer. På andra sidan står en kvinna med jätterött hår och spikrak näsa.

Igår vad AC trött. Jag tror det var första gången det hände sen vi kom hit. Jag försökte dokumentera händelsen med min webkamera. Det gick sådär.

Nattliga bravader

Sms från Cattis 05.30: "Allt är lungt på hästen. Nu har vi badat och snart kommer vi hem".

Jag såg framför mig hur mina tre rumskamrater badade bland hajar och giftiga maneter i ett nattsvart hav. Jag blev väldigt orolig. Det visade sig att det rörde sig om en jacuzzi. Jag kände mig väldigt gammal där jag låg i min säng med fem timmars sömn under bältet efter att ha prioriterat en hemmakväll framför en nytt social event. Sen kom de hem. AC med bruten tå och Kristin med ett hår som luktade hund. Cattis var dock hel och ren. Det var allt från Sydney. Over and out.

Nu kom dagen före gårdagen. Men så kan det gå ibland, hoppas ni kan hänga med i svängarna. Igår var vi på Snowball för att se Yolanda be cool. Jag börjar småtröttna på att gå på fest med plastsnögubbar men jag antar att det är så de gör down under. Kvällen började med tjejmiddag och som alltid när alltför mycket östrogen samlas på samma ställe började vi diskutera vem som var vem i Sex and the city. Det enda vi kunde enas om var att Cattis var Charlotte.

"Nästen hjälper inte mannen på hästen" - norskt ordspråk

Idag blåser det lite på Bondi. Vår originalplan var att surfa men i morse ringde Craig (vår nyvunna surfarvän) oss och sa att vi under inga omständigheter fick ge oss ut att surfa idag. Vi blev ju såklart nyfikna på vad som skedde ute på stranden och begav oss ut för att bevittna helt sinnessjuka vågor. Det var ju gulligt av Craig att han satte så lite tilltro till vår egen bedömningsförmåga att han på allvar trodde att vi skulle få för oss att ge oss ut i fyra meters vågor med våra nybörjarbrädor. Vi såg dock två självmordsbenägna surfare som hjälplöst drev runt bland vågorna i något slags fåfängt hopp om att snart komma upp på en. Dessutom sprang vi på Dan (vår enda icke-asiat kompis i accountingklasserna.) Det blev lite awkward stämning eftersom AC lyckats sno med sig hans hoodie hem från festen igår och då hon var väldigt nöjd med sitt nya tillskott i garderoben bestämde hon sig för att ta Dans tröja på strandpromenaden. Dan var dock en gentleman och lät AC behålla tröjan. Det var snällt för det var ganska kallt ute.

Det är konstigt med hav. De går liksom att titta på hur länge som helst utan att man egentligen tröttnar. Vi gick runt där och tittade på vatten och jag tänkte lite att pappa nog hade tyckt det var ganska coolt och att jag hade kunnat se mig honom stå på utsiktsplatsen bland alla andra hobbyfotografer som dragit sig ut för att försöka dokumentera det hela. En annan sak som är konstig med hav är att de liksom aldrig går att fånga på bild. Inte så att man riktigt förstår hur fint det är.

Same same, but different

Det är konstigt hur saker kan vara exakt likadana på andra sidan jorden. I Malmö så innebär onsdagsmorgnar att man vaknar av sopbilen. I Sydney så innebär onsdagsmorgnar att man vaknar av sopbilen. I Stockholm kan man ibland vakna av spädbarnsskrik från andra sidan väggen. I Sydney vaknar man då och då av en papegojas skränande. Same, same liksom. But different.

134

"You are always on my mind. All I do is count the days. Where are you know?"

"And if you have to walk a million miles, I'll wait a million days to see you smile. Distance and time, I'll be waiting."

Distance and Time - Alicia Keyes

Vår granne här på stranden och min vän i den här misären som kallas distansförhållande, Lina, tipsade mig om en låt som sätter ord på jävulskapet. Och jag vet att det här med att citera låttexter får en liten varningslampa att blinka och degraderar min personliga mognadsnivå till 17 bast. Men jag är faktiskt ursäktad. För det regnar i Sydney, vår tv har asdålig bild och jag är nere på en sockerdipp efter alltför många dagar med ett dagligt chokladintag och med en nyvunnen beslutsamhet att sluta. Så nu sitter jag och knaprar äpplen och kollar på någon australiensk deckare med en bildkvalitet som gör att jag inte kan urskilja ansiktsdrag. Jag borde göra något vettigt, typ plugga, men istället sitter jag med den här låten på repeat och räknar lite dagar. Utifall att jag räknat fel på en vecka eller så. Det vet jag att jag inte har. Jag är en jävel på att räkna.

(Fick precis ett mejl från min projektgrupp i marknadsföring. Vi ska nu lansera en Blackberrybil. Amerikanen i min grupp börjar spåra ur. Jag måste rycka in och styra upp det här men hon är bättre på grammatik.)

Idag gick jag in på biblioteket. Det tog mig en kvart att hitta böckerna. Då blev jag irriterad och gick ut igen. En annan sak som irriterar mig är att om man går in på ett ställe med flera våningar (typ bibliotek) så är man automatiskt på level 3. Deras våning 1 är liksom två våningar ner i huset. Det som normala människor skulle kalla -2.

Jag har även märkt att jag har blivit pojkvänsskadad när allt jag satt och tänkte på under vår särdeles tråkiga föreläsning var hur gräslig slips vår föreläsare hade på sig. Och hur dåligt hans kostym satt. Richard har utbildat mig i detta virrvarr av manliga klädkoder och vår trötta professor bröt varenda en. Det var allt som hände idag.

AC och Cattis har precis kommit hem från sitt mexikanparty med övernattning. Med sig hem hade de 6 sombreros, två maracas och en plastpistol. Nu pyntar AC lägenheten med våra stulna dekorationer. Det snöar med andra ord i Mexico. Vår lägenhet kommer vara ett kitchmekka innan vi är klara med den...

Snowparty och spräckt veckobudget

Idag är det lördag. Det känns som söndag. För helgerna börjar på torsdagar här och slutar inte förrän måndag eftermiddag. Så det är mycket fritid som ska fyllas.

Torsdagar är min köttigaste skoldag med 3 tuts och en föreläsning. På mitt accountingseminarie var det jag och 15 asiater. Det skickades runt en lista där vi skulle fylla i "Name" "Surname" och "Preferred name". I den sistnämda skrev alla asiaterna sina egna, påhittade namn och kolumnen fylldes snabbt med Anastasior och liknande. Konstigt. Jag höll mig till mitt vanliga namn. Såhär i efterhand kanske jag borde ha klämt till med Stardust. Hursomhelst hamnade jag i en grupp med en australienasiat(= bra, pratar bra engelska, är som jag) och en annan asiat(= sisådär och pratar ganska obegriplig engelska helt utan konsonanter) Men eftersom vi får 2,5/5 marks bara genom att presentera varandra och vårt ämne på presentationerna tänker jag att jag nog ändå ska klara av att ninja mig över passnivån.

Efter att jag och AC suttit och förfärats över hur får föreläsare helt hade missuppfattat Porter så var vi snart på väg hem. Hemma övertalade jag Kristin att hänga på ut och vi begav oss till Cargo Bar som hade någon slags winteredition grej going med massa papper på golvet och snöflingor i taket. Dröjde inte länge förrän vi började plocka ner dem och totalt fick jag med mig åtta flingor hem. De ligger här i bokhyllan nu. Har inte riktigt ett syfte att fylla. Jag hade en stor väska vilket ledde till att jag tyckte det var enklare att ha kameran runt handen och med den i ett sådant bekvämt avstånd fyrades det av ca 100 bilder (de flesta med folk bitandes i snöflingor dock...).

Igår vaknade jag upp ganska opigg och mindes till min förfäran att jag lovat Lina att surfa. Jag tänkte att jag kunde ninja (cudos till Malmis för användbart ord..) mig ur löftet genom att bara följa med och titta på köpbrädor. Det slutade såklart med att jag spontaninhandlade en egen bräda med tillhörande fräsig våtdräkt. Jag gillar dock den här våtdräkten mycket mer än de jag har haft innan för den här är snyggt blå på sidorna. Lite färg så lurar man alltid mig liksom.

När vi nu brännt ca 3000 på sportredskap var vi ju tvungna att testa. Kände mig skitproffsig på stranden. Hoppade i vattnet och lät vågorna spola in mig till stranden några gånger. Blev grinig och gick upp. På vägen hem igen så blev jag och catten stoppade av en kines i ca 50-års åldern som hade kavlat upp sina jeans till shorts. Han sprang mot oss och viftade vilt på armarna. Det tog ett tag innan vi insåg att vi skulle vara med på bild. Snabbt och proffsigt arrangerande han bilden med sig i mitten, mellan våra brädor. Okej, tänkte vi. Ta en bild. Efter en bild så kom nästa kines springande. Och sen nästa. Och nästa. De kom från alla håll och skulle ha bild mellan två surfbrädor. Till sist fick vi säga att nehej, nu räcker det. Nu ska vi gå hem.

Ja. Så betungande är livet down under.

Idag: Ledig. Sol. Två timmars "surfing" (gick sådär i bondipremiären). Lunchpaus. En timmes löpning. Havsbad. Och så en varm dusch på det. Livet har varit värre.

Kulturchock x 2

"Vegemite är ett registrerat varumärke för en mörkt brun, salt kräm som breds på smörgåsen. Pålägget görs av det jästextrakt som uppstår som en restprodukt under öltillverkning."

Jag var nära att bre den där skiten på min macka i helgen, i tron att det var någon slags mörk nutella. Lina räddade mig genom att skrika "NEJ! Du vill INTE ha det där!". Då blev jag givetvis nyfiken och testade. Det var så vidrigt att det inte går att beskriva. Och det sitter de och käkar på sina frukostmackor här nere...

En annan kulturchock uppstod på vår föreläsning idag där föreläsaren visade upp ett exempel på en bra reklamkampanj som visade sig till fullo bestå av flygvärdinnor som spankade varandra. Eller hade kuddkrig. De där exemplen vi hade hemma som dåliga där man klistrat in en nakentjej bredvid en bil (eller mackpålägg) verkar här vara högst uppskattade. Konstigt land.

Att hitta en kompis.

Idag skulle vi välja grupper i en av våra marknadsföringskurser. Major stressmoment om man inte känner en enda person och bara har en enda tanke innanför pannloben "hitta autentiska australienska kompisar!" I Sverige är man ju lite småvan vid att man känner till de flesta och intuitivt vet vilka man vill jobba med och vilka man bör undvika. Här är alla blanka blad. Inklusive jag själv. Jag är liksom van vid att (eller detta kanske bara är en fåfäng föreställning jag går runt med, vad det jag...egentligen) vara ett tillskott. Men här är jag mest en utbytesstudent. Och alla vet ju att dem vill man helt intuitivt undvika....

Hur som helst. Alla potentiella autentiska australienare teamade upp sig med varandra. De jävlarna. Inte alls öppna för nya kulturer och lite swedish spice. Jag fick snabbt ställa om siktet och hamnade till slut i en helt okej grupp med en aussie, en amerikan (det går också bra, hon pratar ju ändå engelska liksom...) en utvandrad serbier och en utvandrad kines som hette typ Chong men ville kallas Fiona. Det tycker jag är jättekonstigt. Säg vad du heter så säger jag det. Jag säger liksom inte att jag heter Maria men att du kan kalla mig för Olga. Hon fortsatte sin konstighet genom att ha på sig ett par spejsade glasögon i strass utan glas. Vi får väl se hur det här grupparbetet går. Jag behöver ju trots allt bara få godkänt...

Ensamhet med sällskap

Jag är ensam hemma. Det känns som världens lyx. Jag visste att det här med tystnaden skulle komma att bli något att sakna. Jag gillar tystnad och ensamhet. I lagom doser. Så efter tre veckor i ständigt (förvisso mycket trevligt) sällskap så blir de här halvtimmarna då och då av total ensamhet väldigt, väldigt uppskattade. Jag ska utnyttja den till max och koka en kopp te, lyssna på surret av vår nyinvesterade värmefläkt (trots att det nu är det augusti och officiellt vår här nere så låter bikinivärmen oss vänta - fast allt blir ju vad man gör det till, AC var i och badade idag) och spela spindelharpan. Efter några rundor kommer jag tröttna och då passar det alldeles lagom att någon kommer hem och hjälper till att göra guaca och tacoköttfärs. Ensamhet med sällskap liksom, ett vinnande koncept.

3% down 97% to go

Det första som mötte mig och AC i vår marknadsföringskurs "Marketing Communications" var en full aula utan en föreläsare. Det stod nämligen på "blackboarden" att första föreläsningen var inställd och att vi istället skulle göra ett quiz på 3% av slutbetyget. När vi väl hittat till den beryktade blackboarden (=deras studentweb) så möttes vi av en hemskt hälsningsinlägg som tydligt redogjorde att detta var en av de tyngsta kurserna man kunde välja och att FREERIDERS WILL STRUGGLE! Och eftersom vi planerat vara just freeriders den här perioden blev vi lite ledsna. Och det var med en viss bävan vi öppnade vårt 3% quiz.

Här är några av godbitarna ur detta quiz.

1. The final exam:

A: Will not ask you any questions about theory.

B: Will not ask you any questions on the material covered by guest lectures.

C: All of the above

D: Will be comprehensive and everything in all lectures, readings and tutorials are examinable.

2. The reason why the major assessment in this course is presentation is because:

A: They are easy for students to do well in.

B: They give students a reason to dress up.

C: Marketing is only about being able to spin a good story.

D: Presenting skills are a key graduate attribute and important in your career.

3. If I discover that some people in the group are not pulling their weight, the best outcome for me is to:

A: Talk to my group members and resolve the problem early.

B: Send the free-riders abusive texts or be abusive in another way.

C: Panic and do all the work myself.

D: Not to worry, it happens all the time.

4. What is the purpose of studying theory in marketing communications?

A: Talking about theory makes us feel intelligent.

B: No-one in the real world cares about theory.

C: There is no purpose.

D: Theory helps us understand what worked and why.

5: Getting to lectures at the start of the class is NOT important because:

A: Nothing ever happens in the beginning of the class.

B: I am really important and someone else can do the work for me.

C: None of the above.

D: There are other ways to learn this stuff.

6: The best way to get the marks you want from your group-work is:

A: Choose the people sitting closest to you and work with them.

B: Find the coolest people and work with them.

C: Work with people just because you know them.

D: None of the above

E: Work with people who look like they may be smarter than you.

Förstå vår förvåning när vi bara fick 12/15.

"PADDLE FOR ME!! PADDLE, PADDLE!"

Okej. Här står jag på en bräda. Så nu är ett av resans delmål avklarat! De senaste två dagarna har vi spenderat helt osminkande i en osmickrande våtdräkt (wettie) och paddlandes på tre meter långa brädor. Jag har så ont i armarna nu att det nästan smärtar att skriva på tangentbordet. Att skratta gör så ont att jag nästan börjar gråta.

Det har varit så fruktansvärt roligt att leka i vatten. Precis som när man var barn och det roligaste man visste var stora vågor. Nu hade vi surfbrädan som ursäkt men mest blev det nog ständiga hopp i vågorna. Kicken när man väl kom upp på brädan i tre sekunder (med tillhörande glada tillrop från våra två år yngre surfinstruktörer "paddle for me, paddle, paddle! PUSH UP!!") gjorde att man var redo att spendera ytterligare trettio minuter med att förgäves försöka resa på sig igen.

Nu är nästa uppdrag att på enklaste och billigaste sätt komma över varsin surfbräda med tillhörande instruktör...