











Idag är förövrigt en sådan dag där jag känner för att gå och dra ett täcke över huvudet och sova hela dagen. Jag tror det kan bero på att idag är Richards födelsedag och att det känns extra tråkigt att bara kunna ringa över en halvraspig telefonlinje istället för att få stiga upp, grädda pannkakor och säga entusiastiska gratulationer medan den andra gnuggar sömnen ur ögonen och försöker rätta till håret.
Just det där med morgonhår saknar jag faktiskt jättemycket. De där tio minuterna innan man springer upp för att duscha, raka, spraya, sminka, fixa och trixa. När man bara är som man är med sömniga ögon och kuriösa frisyrer. Det är jättesvårt att återskapa de där stunderna över en transatlantisk telefonlinje och med nio timmars tidsskillnad.
Idag är det även exakt på dagen tre veckor sen vi senast såg varandra. Det har alltså bara gått 21 sketna dagar av vad som har känts som ett halvt liv. Vi har 149 dagar kvar innan vi kan ligga bredvid varandra och gnugga sömnen ur ögonen. Just idag känns det som väldigt, väldigt, väldigt länge.
Nu är det ju helt jävla omöjligt att dra ett täcke över huvudet för nu har grannen ovanför oss också börjat slagborra i sin lägenhet.
Det finns några saker som jag har tänkt mycket över här på andra sidan jordklotet.
1. Vänstertrafiken. Jag har aldrig varit så länge i London att jag noterat vänstertrafiken särskilt mycket mer än alla de skrivna uppmaningarna på gata att titta åt vänster eller höger. Men nu har jag märkt att de har vänstertrafik på allt. Folk står på vänster sida i rulltrapporna och rulltrapporna själva går liksom i vänstertrafik (så där jag tror att en ska gå ner, möts jag av en trappa som går uppåt). Det är till och med vänstertrafik i löpspåret, något som ledde till en hel del ”sorry” när jag var ute och joggade kustlinjen mellan Bondi och Bronte igår (så, nu fick jag det sagt…)
2. Internet och mobilnätet. Att ringa en annan aussiemobil kostar ca 80cent per minut = 5 spänn. Att skicka sms kostar 2kr. Det är svindyrt. Ska man ringa mycket internationellt blir man hänvisad till att köpa ett telefonkort till alla de tusen telefonautomater som finns runtomkring i stan. Liksom jag kommer ihåg när vi hade programmet ”På Rymmen” i Sverige och Tobbe Trollkarl gömde sig i telefonkiosker varje fredag. Men när det lades ner så verkade det som betaltelefonerna försvann i samma veva. Men inte i Australien. Och om man då tänker att man ska substitutera mobilsamtal med internet så kommer man snart upptäcka att det är en väldigt dålig idé. För i Australien existerar typ inte wifi. Framförallt måste man betala för det. På Campus får vi använda 6mb om dagen (vilket typ max är två youtubeklipp). Vill man ha mer får man hiva fram plånboken. Spotify är ju bara att lägga ner direkt och det där med videosamtal med Richard var och varannan dag kommer bli svårt. Jag funderar på att utbilda australienarna i deras egen tekniska efterblivenhet genom min movement Get Australia Online.
3. Det här med central heating. Jag vet att det blir svinvarmt i december. Men det kan ju inte direkt komma som en överraskning för dem att det också blir svinkallt på kvällarna under vintermånaderna? Varför envisas de då att bygga hus utan någon som helst värmekälla eller isolering? Varför? Och vill man få lite värme så hänvisas vi till att fylla varmvattenflaskor innan vi ska gå och lägga oss. Så 2010. Or not.
4. Böterna. Har man fötterna på sätet på bussen åker man på en 1500$ bot. Det är alltså 10.000 kronor för ett par fötter. Som vår nyvunna holländska vän Stephanie sa: ”They have fines for everything over here!”
De senaste två dagarna har vi haft orientation week på campus, tillsammans med andra internationella studenter från världens alla hörn. Orientation här är tydligen inte synonymt med äggulor och sprutöl. Nej, istället har vi fått givande introduktioner i exempelvis Sydneys busstrafik och universitetets säkerhetssystem. Vi har också fått lära oss om något som kallas "U-kurvan". Den innebär att man liknar vår vistelse i ett U. Vi var på topp när vi åkte och nu är vi onekligen på väg ner. Sen när vi har nått rock bottom kommer livet vända och ungefär lagom till att vi åker hem kommer vi vara lika glada som innan vi åkte. Jag tyckte inte den prognosen var särskilt optimistisk.
Vi kom in på redovisningskurserna och fått scheman som innebär lediga fredagar och många sov-och-surf morgnar. Nästa helg åker vi på surfcamp. Can’t wait att få hoppa i den där smickrande våtdräkten….mums..!
Australienarna själva verkar också tycka att det är en knäpp årstid för de kan inte riktigt enas om hur de ska ta sig an de kalla månaderna. Vissa kör dunjacka och päls medans andra kör shorts och t-shirt. I Bondi har man byggt en isrink. Det tycker jag är att ta det ett steg för långt, det ligger fan folk i bikini hundra meter bort.
I övrigt har vi flyttat in i vår lägenhet. Där känner man sig nästan i sverige då varenda pryl här inifrån kommer från IKEA. Fast sen tittar man ut genom fönstret och ser att det sitter en vit papegoja i det gigantiska avokadoträdet på bakgården och då är man genast lite utanför sin comfort zone. Tittar man lite längre bort ser man att granntomten odlar bananer.
Det verkar finnas många roliga djur här i Australien. Det hänger drösar med fladdermöss i träden och inte sådana där små ofarliga svenska fladdermöss. Nej, de här kan storleksmässigt förväxlas med en fiskmås och har säkert huggtänder. Jag tycker djur är okej så länge de inte kommer inomhus. Hittills har vi sett några skalbaggar som vi brutalt har dödat med diverse redskap. Värst av allt verkar de beryktade ”bed bugs”en vara som vår paranoida hyresvärd med oklara utväxter i ansiktet pratade om i en kvart. På grund av rädsla för bed bugs var vi sedan tvungna att stoppa ner våra resväskor i gigantiska sopsäckar. Så nu ser det ut som det ligger två styckade lik ovanpå min och Cattis garderob.
Annars är vår lägenhet ganska nice, även om vi för tillfället fattas en fjärde kompanjon. Vår hyresvärd försökte para ihop oss med en en meter lång vitnames som hette Treng (?) och hade en ryggsäck som var lika stor som hon själv. Men vi sa nej.
Eftersom vi hittade vår lägenhet på en (notera en!) dags effektivt letande har vi haft tid med lite sightseeing. Mest har vi hängt nere i Circular Quay bredvid operahuset och Harbour Bridge. Vi har promenerat lite i The Royal Botanic Gardens och åkt ut till Taronga Zoo. Sydney är en väldigt trevlig stad som är lätt att förstå, alla gatorna går typ upp till 500 så är man bara på rätt gata så är det ju bara att gå. Överallt ser man hurtbullar som är ute och springer vilket har gjort att jag också premiärjoggat Bondi Beach fram och tillbaka några gånger, kryssandes fram mellan ungar på sparkcykel och par som äter glass. Överlag tror jag vi kommer trivas här.
Imorgon ska vi försöka skaffa ett internet så då borde det bli lite mer action här på bloggen.
Innan vi ens kommit upp i luften sprang de runt och frågade om jag ville ha en drink. Det är klart de var ju tvungna att snabba på, vi hade ju knappt två timmars flygtid och de skulle ju servera både mat och kaffe med påtår, efter cocktailen. Jag känner alltid att det är lite alkisvarning att pimpla groggar på flygplan så jag tog vatten. Killen bredvid mig hade inga sådana skrupler. Han hann med en Bloody Mary, en miniflaska skumpa och en annan oklar grogg innan vi var på marken igen. På London time.
Väl framme tänkte jag unna mig ett expresståg. Det gick snabbt. Från Paddington till Liverpool Street tog det däremot mig ca 45 minuter så summa summarum hade det gått lika snabbt att ta slötuben för en fjärdedel av priset. Dåligt ROI på den investeringen med andra ord.
Jag är ju en sådan där person som alltid fryser på flygplan så jag hade givetvis jeans och kavaj på mig. I London var det plågsamt varmt och när jag väl var framme på Liverpool Street var jag inte alls sådär sommarfräsch som originaltanken hade varit utan snarare helt genomsvettig. Richard förbarmade sig över mig och köpte mig en frappe för att kyla ner min kroppstemperatur. Det var snällt.
Efter att ha snott åt mig nyckeln och vägbeskrivningar begav jag mig ner i tunnelbanehelvetet igen för att ta mig hem till Richard & co. Där duschade jag iskallt. En temperatur som inte riktigt var självvalt men verkade vara den enda möjliga.
I väntan på att Richard skulle sluta jobba begav jag mig till Primark. En fredagseftermiddag. Det var kaos. Primark är liksom inte att shoppa, det är egentligen inte alls kul det är mer av en sport. Så jag kavlade upp ärmarna och begav mig in i hetsen och kom ut helt genomsvettig. Igen. På lördagen visade det sig att de spärrat av hela London för en prideparad så vi gick till en australiensisk pub och såg Tyskland-Argentina i 3D istället. Och igår begav vi oss ut i roddbåt i Hyde Park. Richard gick i god för att vi var ”decent rowers”, vilket han kanske var men jag var det absolut inte. Dock var vi hundra gånger bättre än ett annat par som bestämt försökte paddla sig framåt med aktern som för. Det gick sådär.
Och idag slog verkligheten ner som en stor bomb. Efter att ha levt hela helgen i total förnekelse var det ett ganska abrupt uppvaknande. Först hade Richard ställt två helt fruktansvärda alarm på 5:45. Omänskligt. Och sen hann vi inte mer än ut ur huset förrän jag började gråta. Och det blev inte direkt bättre när han gick av tunnelbanan för att gå till jobbet och det därmed var 170 dagar tills jag skulle se honom nästa gång. Sen grät jag mig halvt om halvt igenom hela Picadilly Line (tänkte inte gå på den där niten med expresståg igen, mig lurar man bara en gång!) Dessutom fick jag åka Economy tillbaka. Bredvid en tant med skäggväxt. Bara det fick mig att vilja gråta ytterligare lite till.
Idag är en ganska seg dag. Men snart har den gått och då är det bara 169 dagar kvar. Om en vecka åker jag och sen ska jag försöka ha så roligt som möjligt, för jag har hört att tiden går snabbare då.