Innan vi ens kommit upp i luften sprang de runt och frågade om jag ville ha en drink. Det är klart de var ju tvungna att snabba på, vi hade ju knappt två timmars flygtid och de skulle ju servera både mat och kaffe med påtår, efter cocktailen. Jag känner alltid att det är lite alkisvarning att pimpla groggar på flygplan så jag tog vatten. Killen bredvid mig hade inga sådana skrupler. Han hann med en Bloody Mary, en miniflaska skumpa och en annan oklar grogg innan vi var på marken igen. På London time.
Väl framme tänkte jag unna mig ett expresståg. Det gick snabbt. Från Paddington till Liverpool Street tog det däremot mig ca 45 minuter så summa summarum hade det gått lika snabbt att ta slötuben för en fjärdedel av priset. Dåligt ROI på den investeringen med andra ord.
Jag är ju en sådan där person som alltid fryser på flygplan så jag hade givetvis jeans och kavaj på mig. I London var det plågsamt varmt och när jag väl var framme på Liverpool Street var jag inte alls sådär sommarfräsch som originaltanken hade varit utan snarare helt genomsvettig. Richard förbarmade sig över mig och köpte mig en frappe för att kyla ner min kroppstemperatur. Det var snällt.
Efter att ha snott åt mig nyckeln och vägbeskrivningar begav jag mig ner i tunnelbanehelvetet igen för att ta mig hem till Richard & co. Där duschade jag iskallt. En temperatur som inte riktigt var självvalt men verkade vara den enda möjliga.
I väntan på att Richard skulle sluta jobba begav jag mig till Primark. En fredagseftermiddag. Det var kaos. Primark är liksom inte att shoppa, det är egentligen inte alls kul det är mer av en sport. Så jag kavlade upp ärmarna och begav mig in i hetsen och kom ut helt genomsvettig. Igen. På lördagen visade det sig att de spärrat av hela London för en prideparad så vi gick till en australiensisk pub och såg Tyskland-Argentina i 3D istället. Och igår begav vi oss ut i roddbåt i Hyde Park. Richard gick i god för att vi var ”decent rowers”, vilket han kanske var men jag var det absolut inte. Dock var vi hundra gånger bättre än ett annat par som bestämt försökte paddla sig framåt med aktern som för. Det gick sådär.
Och idag slog verkligheten ner som en stor bomb. Efter att ha levt hela helgen i total förnekelse var det ett ganska abrupt uppvaknande. Först hade Richard ställt två helt fruktansvärda alarm på 5:45. Omänskligt. Och sen hann vi inte mer än ut ur huset förrän jag började gråta. Och det blev inte direkt bättre när han gick av tunnelbanan för att gå till jobbet och det därmed var 170 dagar tills jag skulle se honom nästa gång. Sen grät jag mig halvt om halvt igenom hela Picadilly Line (tänkte inte gå på den där niten med expresståg igen, mig lurar man bara en gång!) Dessutom fick jag åka Economy tillbaka. Bredvid en tant med skäggväxt. Bara det fick mig att vilja gråta ytterligare lite till.
Idag är en ganska seg dag. Men snart har den gått och då är det bara 169 dagar kvar. Om en vecka åker jag och sen ska jag försöka ha så roligt som möjligt, för jag har hört att tiden går snabbare då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar