Idag är förövrigt en sådan dag där jag känner för att gå och dra ett täcke över huvudet och sova hela dagen. Jag tror det kan bero på att idag är Richards födelsedag och att det känns extra tråkigt att bara kunna ringa över en halvraspig telefonlinje istället för att få stiga upp, grädda pannkakor och säga entusiastiska gratulationer medan den andra gnuggar sömnen ur ögonen och försöker rätta till håret.
Just det där med morgonhår saknar jag faktiskt jättemycket. De där tio minuterna innan man springer upp för att duscha, raka, spraya, sminka, fixa och trixa. När man bara är som man är med sömniga ögon och kuriösa frisyrer. Det är jättesvårt att återskapa de där stunderna över en transatlantisk telefonlinje och med nio timmars tidsskillnad.
Idag är det även exakt på dagen tre veckor sen vi senast såg varandra. Det har alltså bara gått 21 sketna dagar av vad som har känts som ett halvt liv. Vi har 149 dagar kvar innan vi kan ligga bredvid varandra och gnugga sömnen ur ögonen. Just idag känns det som väldigt, väldigt, väldigt länge.
Nu är det ju helt jävla omöjligt att dra ett täcke över huvudet för nu har grannen ovanför oss också börjat slagborra i sin lägenhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar