Nu har jag varit i Europa i över en vecka och allting börjar lägga sig. Det känns oändligt länge sen jag gick runt i shorts och bara tanken är lite skrattretande när man tittar ut och ser ett konstant snöfall.

Milano var soft. Richard såg ut som sist jag såg honom. Vi såg duomen som Richard har tjatat om i ett halvår. Det var skönt att fått sett den med egna ögon. Annars spatserade vi mest runt och planerade vår nästa måltid. Det är roligt att vara med någon som tycker att mat är exakt lika kul som jag. Om inte roligare.

Igår blev det recapfika med Malmis och Sara. "Jag har funderat lite på hur vi ska lägga upp det här, vill ni köra kronologiskt eller?" Och idag kommer mamma. Jag gillar det här med lov. Jag börjar få ångest inför att behöva varva upp igen.

Jag tyckte jag klarat mig ganska bra från jetlag. Tills dess att jag vaknade av mig själv 03:40 idag. Men det kan ju i och för sig också haft något att göra med att jag lämnar Stockholm för Milano om en halvtimme!

Internet går också som en raket. Svisch säger det och så är sidan laddad. Sverige alltså..!

Tre Liljor 1

Det känns som jag sackar efter med minst tre inlägg. Men det är svårt att blogga från en flygplansstol. Hur som helst så sov jag min sista natt i Sydney i exakt samma rum där jag, AC och Cattis sov vår första natt när vi kom i juli. Det var lite sjukt. Men jag gillar sånt trams, slutna cirklar ger mig en känsla av closure.

Dagen efter blev det taktisk packning och jag lyckades rutinerat att få väskan att väga exakt 20,0 kg. Iförd min bästa outfit i säckiga mjukis, fotriktiga träningsskor, stödstrumpor och smutsig tjocktröja var jag beredd att ta mig an 30 timmar flygplan. Nio timmar till Hongkong innebar "Eat Pray Love", "The Killers" och ganska mycket tetris. Hamnade bredvid en kille som inte ville snacka, det tyckte jag var soft - för det ville inte jag heller.

I Hongkong låg en kines på en bänk och snarkade hur högt som helst. Det var roligt. Tretton timmar till London bredvid två svenskar innebar mest obekväma sovställningar och en ständig rädsla för att falla i REM-sömn precis när maten kommer.

I London påstår de att jag inte har en bokning för sista flighten hem. Det var inte läge. Jag hade ingen som helst lust med att bli fast i London efter ett dygns flygplanssvett. Nu skulle jag hem. Efter lite frustrerande gråt kom jag med och hamnade bredvid exakt samma personer som Hongkong flighten. Lustigt.

När planet äntligen landade i Stockholm var jag själaglad. Den första pusten iskall luft kändes som en frisk fläkt. Den andra pusten iskall luft kändes kall. Den tredje pusten iskall luft kändes jättekall. Men jag var hemma. Och ute i ankomsthallen stod pappa och sa "vi tar en taxi!".

Att sätta nycklarna i dörren var nästan lite spännande. Min lägenhet var så ren, stor och luftig. Vi gick och handlade det nödvändigaste för att sedan få sätta tänderna i surdegsbröd med bregott havssalt och mammas hembakade lussebullar. Jag var nöjd. Sen dess så har jag tvättat (det blir rent!), druckit vatten (åh gud så gott!), pratat med alla mina bröder i telefon (härlig känsla att veta att det inte kostar 15 spänn minuten att prata skit), ätit yoghurt (mm...mums!) och sovit en natt i min säng (ord kan inte beskriva hur skön den är!).

Idag ska jag gå och träna, åka in till stan och gå till H&M! (aaaah! Finally!) Sen ska jag packa inför Milano, fixa ett nytt körkort och äta middag med Rebbis.

Sluta på topp

Jag har precis tagit en sådan där ovanlig dusch som man har längtat efter i över ett dygn. Kroppen är täckt av smuts, salt, sol, sand och solkräm och vatten har aldrig känts bättre. Tre dagar utan mobiltäckning och med spartana duschmöjligheter på Fraser Island får en onekligen att uppskatta modern civilisation. Tre dagar på Fraser Island får en också att uppskatta allt det som är den klara motsatsen till civilisation. Kilometer efter kilometer av strand, naturliga pooler, stora sandberg, bäckar med glasklart vatten och kompakt regnskog. Sköldpaddor, hajar, dingos, delfiner och en jävla massa småkryp i sitt naturliga klimat. Inget smink eller speglar och en avslappnad attityd till omvärlden. Man behöver sånt ibland.

Fraser Island var helt underbart och efter vår oflax med vädret var vi beredda på det värsta. Men det blev bara några skurar och där i mellan sken äntligen solen. Allsång i bilen med tveksam växelskap, en uppeldad grill och drinklekar från alla olika nationaliteter. Man sitter där mitt emot en främling från Frankrike. Fem minuter senare inser man att personen ifråga har gjort en utbytestermin på Handels. Världen alltså.

Fraser Island innebär också att mitt sista äventyr i Australien är slut. Nu börjar den långa återresan. Men som med allt annat ska man ju sluta på topp. Om regnet i Rainbow blev resans floppstopp och en klar low så blev Fraser en high som jag nog kan leva på till dess att solen börjar titta fram i Sverige i vår.

Det känns väldigt konstigt att göra bokslut på något som har pågått en så lång tid. Det känns surrealistiskt att jag om tre dagar är hemma och om fem dagar är med Richard. Det känns konstigt och tråkigt att inte längre dela lägenhet, äventyr och tankar med AC, Catten och Norskan. Det har blivit en liten självklarhet vilket onekligen kommer göra att min lägenhet kommer kännas väldigt stor och tom.

Vi har levt oppepå (ja å – oppepå) varandra och på väldigt kort tid lärt känna varandra väldigt bra. De ser på mig när jag är sådär hungrig att jag när som helst kommer explodera. De trycker i mig lite choklad för att inte helförstöra stämningen. De vet att jag tenderar lägga borsten i sängen och inte på nattduksbordet (där Cattis dock alltid lägger sin…) De har fått stå ut med mig när jag inte visar upp mina bästa sidor och de har de gjort med bravur. Äsch. Nu börjar jag grina lite. Vi gör bokslut lite senare.

PS

Glomde saga att det inte finns nagon tackning har...flax? Nej.

Oflax i Rainbow

"Har vi flax eller har vi inte det?" - en retorisk fraga stalld av Kristin efter att vi vaknat upp till fjarde dagen i rad med regn. Det visar sig att det inte finns sa mycket att gora i aussieland nar det regnar. Och som det regnar. Det bara forsar ner. Forsta dagen ar ratt okej, man laser en bok, chillar inomhus, sticker ut och springer i ett tillfalligt uppehall. Andra dagen, segare. Tredje dagen borjar man bli frustrerad och brannan flagar. Fjarde dagen borjar -22 och sno kannas lockande. Vad som helst ar battre en regn.

Speciellt om man befinner sig langst en kust vars enda attraktion bestar av en strand. En jattefin strand som sakert ar underbar i solsken. Man hade kunnat ligga dar hela dagen, sola, bada, se solnedgangen, ata picknick. Men ingen strand ar sarskilt soft i regn. Inte ens de finaste.

Just nu ar vi i Rainbow Beach. Ett stalle med uppskattningsvis 1000 bosatta. Hostelet har inga datorer utan kor sitt bokningssystem i en stor bok med tippex och fargpennor. Har finns absolut ingenting att gora i regn. Vi har sett tre filmer, alla jattedaliga.

Nu ska vi aka harifran. Rattare sagt - vi borde redan ha suttit pa en buss. Men aven bussbolag har lite oflax ibland. Sa en busschaffis fick hjartattack (jattehemskt!) och en annan buss gick sonder. Sa var vistelse i Rainbow forlangs ytterligare nagon timme (for mycket!)

Imorgon aker vi till Fraser Island. Vadergudarna spar regn, solblandat regn och aska. Vi ska campa. "Har vi flax eller har vi inte det?" Jag vet inte vad ni tycker men mitt spontana svar ar.... OFLAX!

Saker jag har tappat bort på den här turen

Jag är överlag en ganska ordentlig person.Därför blir jag skitirriterad när allting brister och jag tappar bort saker. Jag hatar att tappa bort saker!

1. Min ryggsäck. Glömde den på en Greyhoundbuss. Upptäckte det en timme senare. Fick panik. Men snäll busschaffis hade dumpat av den på kontoret. Lycka!

2. Mitt körkort. Spårlöst försvunnet efter Brisbane. Har letat överallt som en tok men antagligen springer någon liten minderårig småkriminell australienare runt med det och begår brott just nu...känns sådär.

3. Min borste. Hela tiden. Kommer dock tillbaka gång på gång, pålitlig sak.

4. Min fotfil. Också spårlöst försvunnen. Jätteirriterande.

5. Min kavaj. Clara hittade den dock och lämnade tillbaka den innan jag ens insett att den var borta.

6. Gratismiddag biljett. Segt.

Att göra något halvhjärtat.

Här är en klassiskt jättedålig och totalt värdelös bild utan användningsområde. Men det är sånt här jag roar mig med när jag har varit klar att gå i 20 minuter och Richard fortfarande bara har kommit till tandborststadiet.

Det här med utbyte tvärs över jorden är en jättespännande grej som jag är väldigt privilegierad att få prova på. Det här med distansförhållande däremot är mest en väldigt jobbig utmaning som jag skulle råda alla att hålla sig borta ifrån.

Visst är det skönt att få ett kvitto på att det funkar även 2000 mil bort, men det var egentligen aldrig ett orosmoment. Jag och Richard har haft ett fruktansvärt bra distansförhållande. Långa skypesessioner, ett och annat handskrivet brev, massor med telefonsamtal och tusentals (ja, jag tror det…) sms om ditt och datt, ingenting och allting på samma gång. ”Vad har hänt på din sida jorden?” har blivit en ständig fråga och allt som ofta är svaret ”Inget alls, sen sist vi snackade har jag sovit 8 timmar…” Det har helt enkelt funkat bra. Men jag är trött nu. Jag är trött på allting som innefattar en telefon eller internet. Jag vill ha en kram. Batterireserven sinar och jag med den.

Det är som att fattas en bit, som att vara hålig. Den senaste veckan har jag känt hur de där håligheterna bara ökar i storlek. Jag har försökt lappa ihop dem lite här och var men märker att jag inte orkar. Jag gör allt halvhjärtat. Jag försöker fokusera hela livet på nu:et. Australien. 25 grader. Bad. Surfing. Se grejer man ska se. Bocka av saker på listan. Så att jag inte ska bli besviken på mig själv sen. Men allt jag gör är att tänka på Milano. När Milano kan tänkas vakna, när Milano kommer somna. Hela mitt liv kretsar kring Milano. Jag har aldrig ens varit där.

Noosahälsning

Om någon skulle få för sig att fråga mig vad jag kommer sakna minst med Australien (det verkar inte som någon verkar få för sig det så jag kör en liten retorisk fråga själv) så skulle svaret vara självklart. Våningssängen. De senaste fem månaderna har inneburit våningssäng. Och av någon anledning går jag alltid på överslafen. Det är mysigt och så - förutom när man måste klättra upp, eller ner, eller gå på toa mitt i natten eller glömt ta med sig näsdropparna upp i sängen, eller vill stänga dörren, eller släcka lyset. Ja ni förstår. Det är ett himla klättrandes i våningssängar. Bottennappet av våningssängar var nog i Brisbane där vi fick en ricklig grej där överslafen dessutom hade något slags hål i mitten av madrassen vilket gjorde den högst obekväm.

Nu ligger jag i en våningssäng i ett regnigt Noosa medan de andra gör sig redo för en hostelmiddag. Kyckling Curry för 3 dollar. Det passar min budget perfekt.

Hej från Brisbane!

Sen sist har vi hunnit med Surfers Paradise. En stad med mindervärdeskomplex och därav oerhört många höga hus. Jag undrade vad de fyllde dem med. Vi stötte på fler 17-åringar på schoolbreak och åt en mycket värd glass. Igår satte vi oss på bussen mot Brisbane.

Väl här började det balla ur totalt. Tydligen pågår det någon slags cricketturné och vart enda rum i Brisbane var bokat av antingen brittiska eller australiensiska cricketfans. Inte ett enda rum var ledigt. Vi var med andra ord hemlösa. Efter en liten detalj med en kvarglömd ryggsäck på en buss så började Operation Hemlös på riktigt med allt som hör till, turkdusch och mygelsittande i en lobby för att få ladda mobilerna. Vi fick många förslag, lite golv, parkbänk eller kanske rentav polisstationen.

Vid tre gav jag och Cattis upp och tänkte försöka hustla oss in i hostellobbyn. För inte kan man väl låta två svenska tjejer vandra runt planlöst en hel natt? Det visade sig att de inte kunde. Av någon outgrundlig anledning kunde de även vaska fram två sängar mitt i natten och lyckan var total när vi äntligen fick checka in.

Nu sitter jag på McDonalds och sneakar internet för att kolla min hushållsekonomi. Den ser inte alltför god ut. Backpacker livet är allt annat än glammigt...

Tvära svängar för Belfrage

Nackdelen med att vara en person som planerar allting en månad i förväg är att det blir en ganska stor alternativkostnad när man helt plötsligt byter spår. Det har jag gjort idag. Bytt spår trots höga kostnader.

Såhär ligger det nämligen till. Jag längtar hem. Jag vet att det är töntigt och helt i motsats till den självständiga och starka kvinna jag gillar att porträttera mig som. Men jag gör det. Och den senaste veckan har jag längtat hem så mycket att det nästan har börjat göra fysiskt ont. Och (som den starka och självständiga kvinna som jag är) så har jag äntligen bestämt mig för att göra något åt saken. Detta innebär att den 9 december, när jag egentligen skulle besöka 1770 och kämpa på med brännan kommer jag istället sitta på ett plan hem till Europa, Sverige och Stockholm. Det skiljer bara 10 dagar men de gör en stor skillnad.

För den 12/12 när jag egentligen skulle vara någon annanstans längs med östkusten och kämpa på med brännan, kommer jag istället sitta på ett plan mot Milano och Richard. Jag har nog aldrig köpt en dyrare liter filmjölk än idag.

Vykort från Byron Bay!

I lördags lämnade vi slutligen Bondi Beach (ungefär 10 meter utanför porten började vi fråga oss vad fan vi har med oss eftersom vår packning var så tung..) och satte oss på tolvtimmarsbussen mot Byron Bay. Vädret är fortfarande lite schizofren och orten är för tillfället full med sjuttonåringar på school holiday. Det är lite sådär. Överallt man tittar ser man massa småungar i horder. Man känner sig lite gammal.

"Det finns så mycket i livet att se fram emot...." eftertänksam paus "Jag kjönner inte de som tar självmord egentligen.." Kristin filosoferar.

Hur ska jag klara mig utan cyberlivet? Det har gatt 12 timmar och jag har sovit 10 av dem. Men de har senaste tva vakna har varit som ett gnagande hal. Det varsta ar att jag forsokte ladda ner en film som hade all chans i varlden att hinna ner men nu star den dar pa 93% och hanler mot mig.

Nu ar jag pa skolan for att salja kurslitteratur. Visar sig att bokhandeln bestamt sig for att ta lunchstangt mellan 10-15. Det tycker jag inte var okej. Sa nu ska jag aka en timmes pendling hem igen. Bittert. hejda!

LIVET ÄR PÅ GÅNG

Okej. Ett till. Jag har precis suttit och skickat lite mejl för att därmed kunna förvänta mig svar nästa gång jag loggar på. Och så har jag funderat lite på det här med skriftlig kommunikation. Jag och mina bästa vänner har en facebooktråd som nu börjar närma sig 2,5 år. Titeln på tråden är "LIVET ÄR PÅ GÅNG" och den tog sin början några dagar in på Handels när jag hade tusen saker att berätta men samtidigt precis insett hur dyrt det var att ringa folk. (Sen gick jag ju raskt och skaffade mig det här unlimited abbonemanget för att jag alltid skulle kunna ringa vem jag ville. Skitbra. Tills dess man åker till Australien och inser att det ej går att spärra...) Så jag skrev ett mejl. Och sen dess har den där tråden varit aktiv.

Ibland är den väldigt aktiv. Ibland handlar den mest om planerade träffar, nu när ingen längre bor i Malmö blir det allt svårare att få till och det brukar börjas redan i oktober ("När är alla hemma i jul??!") Ibland agerar alla bara ut sin frustration genom att få spy ut allt dåligt som händer och stressar en just för tillfället. Sen kan det komma ett nytt inlägg från någon annan som berättar varför just deras liv suger ännu lite mer. Ibland är inläggen korta och ibland är det mindre noveller. Det bästa är dock att det inte finns någon censur. Den här tråden är min dagbok. Visst, en blogg är ju också en dagbok. Men då sitter man ju trots allt och försöker knåpa ihop riktiga meningar. På den här tråden klottrar jag ner allt som faller mig in, inga förfinande adjektiv eller illustrativa metaforer.

Ibland tänker jag att man tar vänskap lite för givet. Man tänker att det kommer finnas kvar sen. Efter att man har åkt på den där creddiga resan, tagit det där mötet, lagat middag, hunnit gymma - ja, då ska man ringa. Sätta sig ner med en kopp te och prata, prata och prata. Men sen händer alltid något. Mötet drar ut på tiden, middagen blir inte av och man kommer hem trött och gnällig och vill egentligen inte prata med någon. Man kan ju ta det imorgon. Och innan man vet ordet har man diskuterat det där viktiga man hade på hjärtat med någon annan, någon som fanns nära till hands för att man inte tog sig tiden att prata på riktigt. Jag tycker det är urbota dumt. (urbota..coolt!) Det är så mycket som är helt idiotiskt upplagt här i världen. Tidskillnader, viktiga möten, utbildningar, olika karriärsval, hets och stress och helt plötsligt så har man tappat kärnan. Det oroar mig ständigt.

Problemet med den här tråden är att livet inte är på gång. Livet händer nu.

Okej, det blev ett till...

En annan sak som är ett STORT orosmoment just nu är ju det här med julklappar. Jag har försökt kommunicera med mina bröder men de verkar inte direkt ha samma känsla. Men ja, egentligen är det ju Richard som är problemet. Det är så himla ångestframkallande att gå i killbutiker utan killar. Jag är ju ändå van, jag har ju majoritet killar i min familj som alla behöver presenter då och då. Men liksom ja, man är ju onekligen ute på hal is och åker skridskor när man vandrar in i en killbutik. Expediterna hugger direkt och det finns ingen chans att diskret få kolla på någon prislapp innan de slänger sig över en. Det tycker jag är jobbigt. Jag gillar affärer där man får vara ifred!

Sista inlägget från Campbell Parade

Klockan 00.00 försvinner internet så det gäller att passa på nu. Vi har två dagar kvar i Bondi och Sydney och sen bär det av med första stopp i Byron Bay. Vi har äntligen bokat bussbiljetter och min planeringshets som resulterar i dåligt humör har börjat lägga sig. Jag måste öva på det här spontana alltså. Men men, hur som helst så är vi snart på väg. De kommande fyra veckorna kommer innebära sol, bad, en massa skönlitteratur och en och annan 3 dollars öl. Livet är inte alltför jobbigt.

Planen är att hinna med Byron, Surfers Paradise, Brisbane, Noosa, Fraser Island, 1770 och eventuellt lite andra små ställen för att slutligen hamna i Cairns. Den 17/12 åker jag ner till Sydney igen för en sista helg innan det bär av mot Europa den 20/12. Den 22/12 blir det julfest och den 23/12 åker jag ner till Malmö och den 30/12 verkar det bära av mot fjällen. SEN kommer jag äntligen komma hem på riktigt. Så nu vet ni var ni har mig.

Förhoppningsvis kommer jag kunna hålla er uppdaterade genom att spendera oresonligt mycket tid på McDonalds free wifi.

Cheers!

Deppig tjej

Idag har jag postat hem 6 kg kläder. Fyra gånger frågade de mig om jag hade något farligt eller brännbart i min kartong. Tja liksom, sex kilo kläder går det ju lätt att tutta eld på om man vill. Sen frågade de mig om jag skulle skeppa eller flyga hem det. Jag går på en tight budget (som jag tenderar att övertrassera väldigt mycket för tillfället) så jag sa att skeppa dög bra. Det tar tydligen 3 månader.

I övrigt är idag en ganska seg dag då jag mest har gått och funderat på att posta hem mig med. Fast med flygfrakt. Vi åker på lördag och jag borde givetvis vara på ett hejdundrande tagghumör för Australiens östkust lär jag liksom inte se fler gånger. Men det är jag inte. Majoriteten av min tankekraft går för tillfället åt det som ska hända sen. Efter östkusten.

Kommer väskan väga 20 kg? Inte glömma checka in online så jag får välja plats på planen. Kan inte mamma eller pappa komma till Stockholm och hämta upp mig på flygplatsen? Vad ska jag fixa för julklappar? Vad kommer jag behöva fixa den 22/12 och exakt när kommer jag kunna förvänta mig att Richard står utanför min dörr? Mentalt har jag redan hoppat över de kommande fyra veckorna och tror att jag när som helst ska snöra på mig vinterkängor och hoppa i nyfallen snö (idyllisk bild av vintersverige) och få sätta tänderna i mammas lussebulle. Mentalt sett är jag inte alls inställd på att sova fyra veckor på hostel och gå runt och oroa mig för antingen bed bugs eller stöldrisker.

Mentalt sätt vill jag åka hem. Trots att jag inte alls är så brun som jag hade planerat vara vid det här laget.

lovet har börjat

Nu har vi jullov. Det inleddes med en regnskur. Jag och AC fick kapitulera för vädergudarna och ta av oss skorna och gå barfota till tåget. Det kanske är därför alla här nere envisas med att springa runt barfota alternativt i flipflop - skor som är gjorda av tyg klarar inte av regnskurarna.

Sen dess har vi slängt alla papper vi har kunnat hitta. Jag har baxat ner min resväska från ovanpå garderoben där den legat och samlat damm i fyra månader i sin liksäck. Nu har jag inlett operation 20kg, vilket går ut på att planera vad/hur mycket jag måste skicka hem med någon slags postbåt för att inte åka på att betala en månadslön i övervikt på vägen hem.

Tre dagar kvar i Sydney.

Mamma får inte titta.

En krigszon

Vi är ju fyra tjejer som bor i den här lägenheten. Den är väldigt liten. På måndagar kommer vår städerska. Det är den bästa dagen för det innebär att alla måste plocka undan all sin skit (= slänga in det i garderoben, bokhyllan eller under bordet). Sen plockas allt successivt fram igen under veckan. Det plattas hår, det epileras hår, det sminkas i soffan, det skypeas, det laddas datorer och överlag så bara läggs det skit överallt. Idag är det söndag. Dagen före städdagen. Kaos med andra ord. Jag vågar inte ens tänka på hur det hade sett ut om vi inte hade haft städerskan...

Vi har även en hel del husdjur. Det mesta är ofarliga små skalbaggar som kommer fram på nattetid och försvinner i dagsljus. Dem märker man inte så mycket av om man inte råkar komma hem klockan tre på natten. Då är det lite äckligt. Men idag fick vi in en kackerlacka. Det har hänt två gånger innan. En gång fick vi vår danska granne (kille) till att jaga ut den. Gång två ignorerade vi den och sen hittade vi den död på morgonen (lucky shot!) Idag inledde jag operationen genom att sätta ett glas över den och hoppas på att kväva den till döds. Men ja. Kackerlackor överlever ju tydligen kärnvapen och det här var vårt största glas, så det var inte en helt optimal plan. AC klev fram som räddaren i nöden och lyckades efter många om och men få ut kackerlackan genom fönstret. Jag har hela situationen på en helt fantastiskt rolig film som jag ska dela med er i december när jag återigen har normal internet kapacitet.

Kackerlacka i glas.(även strandväska, solkräm, datorsladd och random skräp)

Product of Australia

En sak jag har tänkt på är att det här landet verkar producera allting själv. Om man går in i matbutik så ser man tomater "product of Australia", apelsiner "product of Australia", äpplen "product of Australia" och mangos "product of Australia". Ja, ni fattar. Allting görs här nere. I Sverige käkar vi tomater från Holland, vindruvor från Egypten och apelsiner från Israel. Fatta vilket maffigt land Australien är. Alla hade bara kunnat bojkotta dem totalt och de hade inte märkt någonting. Ja. Dagens reflektion.

Svårt att foka på tentaplugg när det är 27 grader, sol och man bor på en strand.

Jag har ett problem. När jag börjar lägga patiens så kan jag inte sluta. Jag skulle inte släppa in mig själv i Las Vegas.

Sen sist har jag fyllt år. Min första födelsedag som inte innebar +2 och regn. Dessutom var den extra lång. Mamma ringde klockan 02.00 och sjöng grattissång och påstod att det var midnatt hos mig. Det var det inte. Sen fick jag tårta på sängen. Jag har också hunnit skriva två tentor och på måndag kväll har jag officiellt sommarlov. Eller jullov. Det beror på hur man ser det.

Det har äntligen blivit varmt, 26 grader och strålande sol. Har hunnit med ytterligare en visit till swimmingpoolen. Det som är soft med Australien är att alla verkar umgås oavsett ålder. I sverige är det ganska uppdelat. Typ "här kan gamlingar bada, här badar barnfamiljer, här badar nudister (tyvärr precis bredvid vår favvobrygga i Malmö..) och här badar ungdomarna." Men i Australien verkar ingen riktigt bry sig om det. På Bondi Icebergs hänger alla, gammal som ung. Och alla män (oavsett ålder och kroppsstorlek) har på sig svarta speedos med texten "Bondi icebergs" på rumpan.

mat

Dilemma. Affären stänger om en timme. Tror jag att det kommer sluta regna eller bara bli värre? Hur länge vågar man vänta liksom? Jag har redan ätit gröt två gånger idag.

Övrig bra sak är att jag är en surfbräda och en våtdräkt fattigare men mycket välkomna pengar rikare. Cattis frågade om jag skulle köpa något speciellt för alla mina nya pengar. Jag sa mat. Men så är ju också mat den största glädjen. Just nu är jag lite deppig för mina nektariner, pistagenötter och mörka choklad är slut. Men om jag tar mig till affären kommer jag kunna köpa mig en mango och lite salami och då kommer jag bli glad som en lärka igen. Konstigt det där med mat.

Och blixtrar...

Jag skojade bara. Nu regnar det igen.

Det har slutat regna och sista dagen som 21

Bondi i solsken

Det har slutat regna. Det är soft. Jag har blåsor exakt över hela fötterna. Det är mindre soft. Så istället för att springa har jag gått och simmat två kilometer i Bondis utomhuspool. Eftersom jag inte kan crawla (bristfällig uppfostran som även inkluderar total okunnighet på skidor och skridskor) fick jag ta pensionärsbanan för att simma bröstsim. Det var en gubbe som mest låg och flöt sig fram, en helt galen tant som gjorde någon sprattlande ursäkt för ryggsim (det kan jag dock!) och jag. Men jag tog mig runt mina 40 sträckor och nu har jag lite ont i nacken och känner redan träningsvärken i ryggen.

Imorgon fyller jag år. Det känns konstigt. Jag har aldrig firat en födelsedag som inneburit att det inte är mörkt klockan 16.30. Jag har liksom inte ens kommit in i den där "snart fyller jag år" stämningen. Den brukar infinna sig när allting annat blir jävligt liksom. Det regnar, är kallt, mörkt och snart är det tentor. Då är det enda ljuset i tunneln att jag snart fyller år. Men, ja, den har helt uteblivit i år.

Annars, till anonyma människor som oroar sig för min stundande master kan jag säga att det är lugnt. Jag är med i gamet igen. Jag har till och med köpt nya färgpennor.

Australien ska tydligen vara ett av världens torraste länder. Överallt får man höra att man inte ska ta långa duschar och stänga av kranarna (ändå har de inte hängt på trenden med snålspolande toaletter...men det är ett annat inlägg). Man kan väl säga såhär. Vi har inte direkt sett särskilt mycket av den här vattenbristen. Det är något jävla monsunregnsoväder ovanför Sydney just nu. Jag har aldrig sett regn på det här viset. Poff, säger det, och så öppnar sig himlen och det bara faller ner vatten. Sådär mycket att man hellre äter ett ägg och tre jordnötter till middag än tar sig ut och handlar. Suck.

Bondi Beach

För att fånga dagen på ett lite bättre sätt utnyttjade jag den rådande pausen i regnet för en löprunda på stranden. Det här med regn börjar typ bli normalt tillstånd här nere. Oktober var den regnigaste Sydney har haft på 34 år. Osis, kan man kalla det. Hur som helst så var det uppehåll och mina fötter får blåsor i löparskorna så det blev till att haka på den här nya trenden med barfotalöpning. I ett av världens mest kända vattenbryn.

Det bästa beslutet vi har tagit här nere var att flytta in på Bondi Beach. Det har faktiskt inte gjort så mycket att vädret inte har varit högsommar varje dag och att dagarna vi aktivt legat och solat på stranden kan räknas på två händer (inte för AC hon har solat så fort solen skymtat fram). Det är snarare dagar som idag, gråa dagar när bara de mest inbitna japanska turisterna orkar ta sig ut till stranden, som man uppskattar närheten till havet mest. Soliga helgdagar är det folk överallt. Men gråa vardagar kan man gå ut och kolla på vattnet och få den där "oj, vad jag är liten på jorden" känslan utan att behöva armbåga sig fram bland turister med magväskor. Det är ett helt annat slags hav här nere. Majoriteten av dagarna är det ganska upprört. Man kan gå på promenadstråket 20 meter ovanför havsytan och ändå känna vågstänk i pannan. Men ibland är det helt lugnt och man kan stå och försöka fundera ut hur långt bort det är till horisonten utan att göra några större framsteg. (En sak jag undrar - ser jag horisonten sämre om jag ser kasst på långt håll eller är min horisont närmare andras?)

Om två veckor åker vi ifrån vår strand och det är nog den jag kommer sakna mest med Sydney.

Carpe Diem, Belfrage!

Jag måste bli bättre på det här med att leva i nuet. Jag suger på det. Det finns alltid någonting i framtiden som jag kan tänka på istället för att bara slappna av och se vad dagen bjuder på. Just nu är jag inne i en sådan period. På tisdag fyller jag 22. Det har jag redan lämnat bakom mig. Jag funderar nu på vad jag ska pyssla med när jag fyller 25.

Eftersom det nu inte var någon fruktansvärd hets på pluggfronten kan jag berätta vad jag har sysslat med på senaste tiden. Det har varit halvtidssittning med läkarna, svenska snapsvisor till thaimat, Lina har fyllt år vilket firades med kött (och sås) och byo. Slapp dag på stranden där vi bevittnade ett något cheezy men ändå ganska gulligt frieri. Och sen har det varit Halloween. Två förrymda fångar och en slaktare på en fest med norsk majoritet. Kvällens sista låt blev ändå Carola. Och ja, när det finns tid (det finns det ofta) så har det blivit en hel del West Wing också.

Två kreativa fångar. Har man inte cash får man jobba med maskeringstejp.

Cheezy frieri.

Lina fick ett hjärtljus med förväntad brinntid 20 minuter.

Solnedgång i Bondi.

Thinking outside the box

Nu har tentaplugget officiellt inletts. Såhär ser den nuvarande statistiken ut: I Marketing Strategy måste jag få 3/40 på sluttentan, alltså i runda slängar 7,5%. I Marketing Communications behöver jag få 7/35 (17%).

I Financial Accounting ska jag ha 11,25/50 alltså drygt 22%. I Management Accounting behöver jag tjonga in 9/50 (18%) Jag behöver alltså inte få godkänt på ett enda av mina slutprov för att bli godkänd i kursen. Jag vet inte riktigt hur jag ska lägga upp det här. Läser man bara 1/5 av boken? Eller hoppar man över 4/5 sidor. Eller skiter man i allt och går dit och wingar det och tänker att man alltid kan få lite poäng för att skriva sitt namn. Och om det verkligen krisar kan man ju bara försöka tänka lite kreativt, som den här killen.

I övrigt så har Cattis blivit alldeles för bra vän med vår städerska. Hon kallar Cattis för darling. Hon kallar aldrig mig för darling. Jag känner mig åsidosatt.

Australien är ju långt ifrån Sverige. Ungefär så långt bort man kan komma innan man på något sätt börjar åka hem igen. Ändå så kryllar det av skandinaver här borta. Man känner sig aldrig riktigt som i ett främmande land för överallt hör man svenska, norska eller danska. Men det är ändå lite konstigt. Som idag. Då låg jag på stranden. Snart inser jag att killarna bredvid är svenskar. En liten stund senare inser jag att en av dem är från Malmö. Och där ligger vi på en strand på andra sidan jorden.

school's out for the summer

Igår hade vi vår sista skoldag för terminen. Vi fick många värdefulla råd igår, inför våra stundandes sluttentor. Bland annat tipsade de mig om att "figure out how much time I need to write a page, to be able to allocate my time wisely". Och att jag skulle göra mina notes i färg (som om jag inte redan visste det...) för att på så sätt få min vänstra och högra hjärnhalva att jobba tillsammans. Jag fick också reda på att vi inte kunde förvänta oss att vår övningsfråga är exakt samma fråga som vi kommer få på tentan, men väldigt, väldigt lik. Man skulle ha kunnat förväxla oss med en hop niondeklassare inför nationella och inte en grupp universitetsstudenter som snart ska utexamineras. Och på sista föreläsningen fick vi glass. Ja. Det är så de gör down under.

Jag har ytterligare två kommentarer jag vill göra.

1. Den här lasermannen som tokrusar runt och skjuter folk i Malmö kan ju ha varit det sista Malmö behöver. Sen jag flyttade upp till Stockholm har jag förstått hur resten av Sverige ser på Malmö. Eller åtminstone Stockholm. Och de ser inte direkt med stolthet på sin tredje största stad. De har någon slags förvrängd bild av att vi dagligen sysslar med gatubränder, att alla poliser är korrupta och kallar folk med utländsk härkomst för apor och nu senast att hälften (den hälften som inte är invandrare antar de) är smygrasister. Det tycker jag är en tråkig bild av min hemstad. Jag blir ofta irriterad när folk slänger dryga kommentarer som insinuerar att man inte vet om man vågar åka till Malmö och "Rosengården". Jag vet aldrig varför de envisas med ändelsen. Jag säger inte Rinkebyn eller Tenstaden. De har fått det om bakfoten helt enkelt. Som så mycket annat med Malmö. Dock känns det inte helt okej att någon galen Malmöbo nu har fått för sig att det är dags att bekräfta alla andras fördomar. Inte alls okej faktiskt.

2. Miljöpartiet får fan ta och bestämma sig. Nu ska de sluta jobba rödgrönt för de har sett att det gick ju bra för dem men inte så bra för blocket. Så nu tar de uppehåll. Jag vet inte riktigt om det är för att SD inte ska få något slags inflytande men överlag tycker jag bara att Miljöpartiet mer och mer framstår som veliga och opportunistiska. Välj en linje. Håll den.

Sikta mot stjärnorna

Jag har ju hållt på med en intervjuprocess över videolänk här nere de senaste veckorna. Jag har i ärlighetens namn inte gjort särskilt många intervjuprocesser över videolänk i mina dagar. Om vi ska vara riktigt, hundra procent dödsärliga (handen på hjärtat) så var det här min första intervjuprocess utan videolänk också. När jag ville ha jobb på Ica gick det till såhär:

Jag: Hej, jag vill ha jobb.

Calle: Jahapp. Det kan vi väl ordna. Helger och kvällar eller?

Jag: Det passar bra.

Calle: Funkar frukt?

Jag: Jovars.

Det tog ungefär fem minuter. Tydligen är det en lite mer rigorös process om man vill bli konsult. Så jag tänkte att jag skulle lägga ribban lågt när jag gick in i första rundan. Gå dit och känna på vad det är alla snackar om. Nu gick det ju ändå förhållandevis bra och jag kom hela vägen till sista rundan innan de bestämde sig för att sätta mig på tillväxt några år till. Men det är här problemet börjar med mig. När jag började gymnasiet satsade jag på ett snitt över 18. Ett år in så var det inget annat än tjugo noll som gällde. När jag började på Handels ville jag snitta C. En tentaperiod senare så var det målet betydligt högre. Jag är skitdålig på att lägga låga ribbor och nöja mig med att klara dem. Vem fan tycker det är kul att hoppa 1.10? Har jag lyckats hustla mig över en gång så förutsätter jag att jag kan göra det igen nästa gång. Och mer därtill.

Man kan tycka lite vad man vill om det där draget. Ett som är säkert är att det kommer från mamma. Man kan säga att det är väldigt beundransvärt men samtidigt oroväckande. Att så länge det funkar att höja ribban är allting lugnt men vad händer den dagen då man inte kommer över hur mycket man än testar? Kommer man helt tappa självuppfattningen och hoppa in i en vägg istället? Jag vet inte. Jag har än så länge alltid kommit över, one way or another.

Jag gillar det, dock. Det gäller bara att vara medveten om nackdelarna. Men jag tror att det är det som till mångt och mycket definierar vem jag är. Så nu måste jag värma upp och fokusera lite. Jag har precis höjt min ribba. Och jag ska över.

Karma?

Några timmar efter att jag skrev det förra, smått hånande, inlägget så bestämde sig väderleken för att göra en 180graders gir här nere. Sen dess har det spöregnat. Utan uppehåll. Vi har suttit inne och blängt på molnen. Det har visat sig att vi lyckats pricka in det kallaste året sedan 30-talet. Ikväll ska jag koka soppa.

Jag hörde att det snöar i Stockholm. He. He. Idag är det 24+ här och strålande sol, har spenderat dagen på stranden iförd bikini. Det ni.

Idag är en viktig dag.

The world as we know it

Jag har sett på en hel del West Wing på sista tiden. Det är en högst utbildande serie. Man lär sig om kongress, senaten och hela kittet. Det verkar överlag vara ett himla pussel att få igenom ens den minsta lagen i USA. Hur som helst i det senaste avsnittet så kom det ett gäng som ville pitcha att det skulle bli lag med en ny världskarta. De menar att den vi använder och anser vara rätt är helt fel. Såhär ser den ut;

Men enligt de här snubbarna då så är den här helt missvisande eftersom det är ritat efter ett klot liksom. Grönland ser helt oproportioneligt stort ut medan Afrika är alldeles för litet. Och tydligen så associerar vi undermedvetet storlek med makt så västvärlden har fått alldeles för mycket "makt". Såhär ser det tydligen egentligen ut:

Afrika är helt enormt medan Europa är världens minsta. Dessutom, det faktum att västvärlden ligger på toppen gör också att man associerar det med överlägsenhet. Så de föreslog också att man skulle sätta den södra hemisfären på toppen ett tag. För vem har bestämt vad som är upp och ner på en boll?

Den här lagpitchen gick givetvis inte längre än en pitch och hade ju aldrig blivit lag. Men det var lite av en filosofisk övning som jag har funderat på i två dagar nu. Jag tänkte bara förmedla den vidare.

Jag ska halla en sa fruktansvart dalig presentation om 3 timmar. Det gor ont i mitt ambitiosa hjarta redan nu.

Stockholm i mitt hjärta

Jag saknar Stockholm. Jag saknar Vasastan. Jag saknar Hagaparken. Jag saknar svensk yoghurt som inte kostar 40 kronor litern. Jag saknar min lägenhet. Jag saknar H&M. Jag saknar att gå till skolan och faktiskt förvänta mig att känna folk. Jag saknar att gå på en skola där alla förstår orimligheten att ha ett säljmål i Japan för en kampanj utförd i Australien. Jag saknar stimulansen. Och gemenskapen. Jag vet att det kanske inte är läge att dra upp det här just nu, men jag saknar nästan minglet i datasalen kvällarna innan en deadline.

Tydligen har 50-öringen rykt nu. Det visste jag ju skulle hända. Men det kom ändå som en chock. Man kan inte lämna Sverige för en sekund innan bankskandaler uppdagas, smårassar röstas in i riksdagen och det börjar plockas runt bland våra småmynt. Jag kommer bli som Linnéa som fortfarande, fyra år senare, skyller allt hon inte har snappat upp om det svenska samhället på sitt utbytesår i Kanada. Men jag håller med, man känner sig lite vilsen.

Man är liksom inte hemma men inte på semester. Det är något slags vakuum. Jag vet att jag borde sitta här och vara nöjd över det faktum att jag är i Australien, speciellt eftersom det vankas snö i hela Sverige nästa vecka. Men jag gillar Sverige. Allt annat vore faktiskt en lögn. Och jag tycker inte riktigt om den här pausstatusen som jag har satt mitt liv på under det här halvåret. Inget jag gör här nere spelar ju egentligen någon roll. För det här är inte på riktigt.

Det är jätteskönt till en viss gräns men efter ett tag börjar det gå en på nerverna. Typ sisådär nu.

Jag vet att det går fort. Veckorna bara rusar förbi och jag har redan bokat tågbiljetter hem från Malmö i jul. Men just idag känns det långt.

Mina vänner är på fest. Inte jag. Jag har självdiagnosat mig själv med potentiell dubbelsidig öroninflammation. Jag vet inte hur man botar en sådan så jag testar lite olika saker, tryckutjämnar, snyter mig, tar näsdroppar, tar konstig aussiepill mot förkylning, hänger mitt huvud upp och ner (Richards råd, inte jätteeffektivt.) Jag kommer ihåg att farfar hade någon gammal huskur med varm olja i örat men det känns inte så jättemysigt. Jag ger immunförsvaret en natt till.

Frustration

Den här "vi ska bara få godkänt" mentaliteten är tillfälligt bortblåst På Campbell Parade. På tisdag lämnar jag in och presenterar ett 35% arbete. Senaste gången jag gjorde det satt min grupp dag och natt och grävde ner sig djupare och djupare i investmentbolagens alla mysterier. Den sista helgen satt vi dygnet runt i mitt kök, med Malmis läslampa och lite snacks tog vi oss igenom slide för slide. Tillsammans.

Här nere är grupparbete synonymt med "vi hörs på mejl" "we can split everything up" och "I don't know, do we really need to meet?". Det finns ingen som helst förståelse för att det kanske är bra att sitta tillsammans. Leta data tillsammans. Bestämma vad våra kampanjmål ska vara tillsammans. Diskutera tillsammans. Så resultatet är typ 6-7 helt fristående delar som inte passar ihop överhuvudtaget.

För tillfället ska vi kampanja för en ny toyotamodell i Australien. Tjejen som ansvarar för target group (och även vill ha högsta betyg på skiten..) har producerat 11 helt obegripliga slides där hon bara har klippt in datan hon hittat. Sen har hon låtit gruppen veta att 11 slides är väldigt mycket och hon ser sig nu som klar. Jag har klippt ihop hennes till 4.

Tjejen som ansvarar för val av Media Channels har lagt av efter att ha kommit med den briljanta idén att använda Social Media. En slide innehåller 25 anledningar till varför Social Media är bra, inte en enda källa. Killen som ansvarar för målen har fått det hela helt om bakfoten och börjat snacka om våra säljmål i Japan (?) trots att jag flera gånger påpekat att vi gör kampanjen i Australien baserat på australiensisk data.

Jag. jag ansvarar för budgeten och ingen förstår varför jag inte kan göra budgeten INNAN jag vet vad våra mål är, vilken slags kampanj vi ska bedriva och med vilken slags frekvens vi tänker göra detta. Så i brist på annat att göra har jag gått igenom allt vi har hittills och editerat (läs: gjort om) i stort sett alla slides. Jag har skickat ut denna nya, förbättrade version tre gånger. Ingen verkar fortfarande ha öppnat den.

Ja. Jo. Nästa gång de vill ses? Tisdag förmiddag, innan presentationen. Alltså EFTER att vi har lämnat in arbetet. Jag har gått och blivit mer och mer irriterad hela dagen över den här fullkomliga inkompetensen. Så till slut brast det.

"I don't know how you define the term group assignment down here but in Sweden we try to work as a group and make sure that every part has a clear connection to the following one. We also try to discuss the issues that come up and help each other out. Clearly you don't work like this and right now I'm very glad to be an exchange student with no other objective than a passing grade..."

Om exakt 10 veckor är jag hemma igen. Är det inte sjukt hur snabbt tiden går?

Ungefär en timme innan Richard åkte hem blev jag sjuk. Allt det här turistandet i regn har resulterat i en helvetisk förkylning. Jag känner mig däven, som min mamma skulle säga. Ingen annan säger däven. Men det är just vad jag är idag. Har druckit en liter lemonad för att få i mig c-vitamin. Ätit lite glass för halsen och snutit upp en toarulle. Har även sett tre avsnitt av West Wing för humörets skull.

Bildbevis

Richie Rich på visit

Jag är tillbaka på nätet efter 10 dagars lovebootcamp med restaurangbesök och hotell. Det har rusat förbi alldeles för snabbt. Richard kom med sista planet in till Sydney. Klockan 21.50 stod jag och trampade på stället utanför utgången. Min syn gå ju inte alls att lita på längre och jag är näst intill helblind på långt håll så det var med stor koncentration jag började följa strömmen av människor. Varje ensam man trodde jag var Richard. Tills dess att de kom tillräckligt nära för att jag skulle se att de inte hade något hår, var 50+, haltade eller inte hade en röd väska. Den röda väskan räddade mig många gånger från att inte börja hoppa och vinka och gråta. Det kom hur många människor som helst innan det äntligen skymtades en ensam man med kuriös frisyr och en röd väska i släptåg.

Med sig hade Richard saltlakrits, två säsonger av The West Wing. Det första åt vi upp på ett dygn och det senare var lite större och otympligare än förväntat. Kommer behöva bli ett bättre samtal till flygbolaget för att kolla upp vad det kostar med sisådär 20 kg övervikt. Sen plockade han dessutom upp en styck handsydd italiensk väska med initialer och en bikini och samtalet till flygbolaget blev ett faktum.

Sen har vi sightseeat, testat på att surfa (inte riktigt lika lätt som Richard trodde...), besökt Manly och Bondi, klagat på vädret (som ev varit rekorddåligt), gått på opera, klagat på vädret, gått på helkroppsmassage, sett alla intressanta australiensiska djur, åkt till Blue Mountains, sett West Wing, haft picknick i regn, haft picknick i sängen, försökt öva upp mig på guestimates, gått på restaurang, firat 1 år, ätit vattenmelon, sett West Wing och legat still och tittat varandra djupt i ögonen.

Som ni ser har det varit full rulle och lite tid för bloggande. Richard har beslagtagit min guidebok hela veckan och kan nu mer om Sydney än en äkta Sydneybo. Minst en gång varje dag har han frågat saker som "Har du varit där? Är det soft? Vet du vad det är?" och jag har behövt säga "nej, jag vet inte vad det är - snälla berätta!". Då har Richard gladeligen upplyst mig om mina luckor i lokalkännedom med ett visst besserwisserleende på läpparna. Det har helt enkelt varit skönt att allting varit precis som vanligt.

Bildbevis på att detta har ägt rum och inte bara är en av mina dagdrömmar kommer i nästa inlägg.

Herråå!

Tjarråå nu sticker jag till flygplatsen (för tidigt, jag vet. Men ibland kan faktiskt plan landa för tidigt. Inte så ofta. Men det händer.) Dagen har gått mycket snabbare än förväntat. Men det kan bero på att jag helt plötsligt fick en Vaultguide att plöja på alldeles för lite tid. Intervju på videolänk, jo jag tackar. Man är väl en globetrotter. Jag försöker intala mig att alla de här skypetimmarna har gjort mig van. Det är nog en lögn.

Sysselsättning i väntrummet...

Jag vet inte om jag har tagit upp det här med er redan men det tåls sägas igen. Man får böter för allt här nere i Australien. Om man har fötterna på sätet på tåget får man hosta upp med 1500 dollar (= 10.000 SEK). Och det är bara början. Här är lite bildbevis på den rådande bothysterin.

Väggen ovanför baren på vårt hostel.

Så om man är under 18 och tar en öl får man alltså punga upp med ca 17000 kronor. Och stackaren som serverat dig får betala ungefär 56000. För att inte tala om ägarna som åker på den saftiga siffran 175000 kronor. Jag förstår att de inte har råd.

Jag undrar lite hur de kom fram till att 31500 dollar var en lämplig siffra. Liksom varför inte 30000 eller 35000? Utan 31500? Jättekonstigt.
Men nu har jag börjat förstå vart allt det här bottnar i. För ibland ser man sådana här trevliga lappar. En uppmaning som inte har femsiffriga belopp i böter som konsekvenser. Det ska sägas att den här lappen satt uppe på nattklubbens samtliga väggar, så den var svår att missa. Ändå gick det såhär:
Det här med skor är tydligen något de har problem med. Jag och Richard ska på opera på lördag och kollade upp klädkoden. "The Sydney Opera House doesn't have a clothes policy but we would like our guests to wear footwear at all times." Till och med på operan måste de be folk ha på sig skor. Snart kommer det väl böter på det också.